Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skäggkransen böljande långt ned öfver den
broderade vadmalskragen; honom en värdig sidoman
är Frost Anders, den 80-årige mästaren från
Östnor, som redan för mer än femtio år sedan spelade
Karl XIV Johans porfyrsarkofag från stenbrotten
i Ålfdalen till lastageplatsen i Oefle hamn, och som
allt sedan dess delat sitt lif mellan sina kära Moraur
och sin ännu kärare fela. Mycken
uppmärksamhet tilldraga sig också den rödskäggstubbige och
klippske Drändj Olof i sin uråldriga Malungsdräkt
med svart jacka, hvita byxor och hög »kyrkstorm»,
Ryss Anna från Sollerön med sitt 200-åriga, med
dalrunor ristade bockhorn och sitt skrumpna
pergamentsansikte, som icke synes särdeles mycket
yngre, samt den skinande frodiga Rullpers Margit
från Oxberg med sitt bastanta skinnförkläde och
svårhandterliga oxhorn, ur hvilket den starkaste
manslunga knappast förmår pressa en ton, under
det hon ur dess krumma rör framdrillar långa
jodlande riturneller med skrattande röda läppar.
Så spela spelmännen upp en munter
skänklåt; långt ut öfver det glimmande vattengolfvet,
som nu vidgar sig mot Storsjön mellan
Dragnäsudds ormhufvud och Solleröns sköldpaddsrygg,
dansa och piruettera, surra och svärma de okynniga
tonerna. Inom kort svänger flottiljen in i
Gesundaviken. Med spegelfoten i djupet lyfter
Siljansbergens förste sin skogkrönta panna mot den
strålande skyn; rätt in mot dess. hjärta, där vattenran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
