- Project Runeberg -  Silverormen : den siste apachehövdingen /
59

(1929) [MARC] Author: Axel Kerfve
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Spöket, som slogs med påk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SILVERORMEN 59

kräver sina lättaste offer för nervförslappning och
min-iiesslöhet hade Sam sällan på sig några tändstickor.
Sin elektriska ficklampa hade han samma dag tappat
eller förlagt, han visste inte vilket.

Och sålunda smög han sig med ännu mer spända
nerver fram till sagda sidobord i detta rum, som på
samma gång var systerns arbetsrum och den lilla
expeditionens, de båda doktorernas, fru Evas och Sams
matsal, sedan de tagit in i detta hus.

Just när han äntligen fick tag i tändsticksstället
och repat eld på en sticka, vid vilkens sken han nu
närmare ville orientera sig, just i samma ögonblick
fick han bakifrån ett slag av, som han tyckte, en
tung påk, och som sannolikt var ämnat att bedöva
honom ...

Men i stället för att som nog åsyftats träffa hans
huvud, föll påken ned på Sams högra axel, så att
han tappade den brinnande stickan, innan han ännu
fått tillfälle att se den angripande, vilken bakifrån
smugit sig på honom.

Trots att det värkte betydligt i axeln av det tunga
slaget, hade Sam sinnesnärvaro att, smidig som en
katt, glida undan så att han inte blev liggande där han
föll sedan slaget träffat.

Ja, vig som en katt och snabb som en ödla hade
Sam glidit undan angriparen ... Men då han lätt kunde
förstå, att denne helt visst i mörkret skulle fortsätta
med sitt lömska värv, ansåg Sam, som ju mycket
riktigt var, att det vore bättre att förekomma än
före-kommas, och beredde sig att till det yttersta kämpa
för sitt liv.

Nu kände han sig inte heller på långt när så rädd
som då han smög omkring där som han trodde ensam
i det pinande mörkret.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:46:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/silvorm/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free