Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Domaredansen och de onda andarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILVERORMEN 81
Riktningen var naturligtvis sydost ned mot
mexikanska viken.
Utan att avlägsna sig ur hörhåll från virvlarna,
började han följa strömbädden uppåt — d. v. s. i den
riktning från vilken han av strömmen blivit förd.
På så sätt närmade han sig ju ändå den fläck, där
han störtat i.
Han kunde nu på långt när inte skynda sig så fort
han önskade. Och han skulle snart finna, att detta
var hans lycka.
Men naturligtvis blevo kvarterna honom till timmar
under detta strövande på måfå i en terräng, som
alltjämt gick uppåt i en brant, vilken aldrig tycktes taga
slut. Och allt svagare blev ljudet av floden, som han
ej fick släppa, för att inte till sist stå där alldeles vilse
i ödemarken.
Plötsligt blev det liv i den dystra och ängslande
stämningen.
Solen var på väg att höja sig över horisonten, och
den mexikanska golfen, där minst tvåhundra engelska
mil åt öster. Men det var ingen timslång
morgongryning, utan med en nästan plötslig övergång från natt
till strålande dag.
Om en kort stund kändes också den nattliga kylan,
som för den genomvåte Sam varit nog så isande, mindre
plågsam, och med solen blev det liv i en natur, som
nyss varit så livlös och mörk.
Men Sam gjorde en annan upptäckt, som visade, att
han kunnat skatta sig lycklig att inte hava förmått rusa
i väg som han velat. Hur sakta det än gått, och fast
han hela tiden trott sig nära den strida floden, hade
han ofrivilligt kommit på toppen av en hög s. k.
bar-ranca, och kunde nu se, hur han stod alldeles invid
S. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
