Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Ur det brinnande bålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILVERORMEN 129
som Sam nu hade all möda att tillbakahålla för att
inte signalera just var han nu befann sig i det inom
kort brinnande trädet.
Men nu hördes också ett annat ljud och åter från
grottan, där den ditsände ropade:
– Hilåt! Hitåtl... S kaller ormar!... Rattlesnakes!
Culebra de cascabel! Carlos är huggen!...
Detta satte fart i de andra och kom Sebastino att
vråla:
— Ut med hästarna!... Ut med hästarna!...
Annars komma vi ju inte ur fläcken... Ut med dem
med detsamma!
— Går inte, skrek Tocky. Hela hålan vimlar av
ormar!
Sebastino och de andra fingo nu annat att tänka
på än bålet, som dessutom vilt fräsande slickade den
tjocka stammen. Hästarna voro medlet för dessa män
att komma undan; alla präktiga djur med dubbelt så
stor hastighet som den snabbaste indianhäst och i
synnerhet för dylika stråtrövare en livsbetingelse, när
det gällde att rädda sig.
Efter mycket skrik och oväsen lyckades man
verkligen få ut tre av dem. De andra lågo redan i
dödsryckningar till följd av de hastigt verkande, giftiga
ormbetten.
De räddade hästarna, som nu voro alldeles för få
till detta sällskap, fördes undan till ett träd ett gott
stycke från det, som nu stod i lågor. Men medan
detta pågick var Sam inte sen att klättra ned och att
draga åt sig den till så mycket användbara lasson.
Han kom behändigt ned bakom en stor, skyddande
sten, som på bortre sidan gav honom skugga i den nu
starkt upplysta kretsen kring det brinnande trädet.
Men där måste han också hålla sig stilla för att inte
S. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
