Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Ur det brinnande bålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 AXEL KERFVE
Men mitt i detta larm hade Sam åter fått upp den
bundne på det av honom lugnade djuret, och han
skulle nu på bättre vis fortsätta den avbrutna flykten
och föra undan den nu i hast från sina bojor befriade
svågern — lämnande den sårade Sebastino åt förföl-’
jarnas ursinne – ja, han skulle just göra detta, då
han plötsligt ryckte till vid ett annat ljud, som i
sanning inte var mindre hotande.
Där var på nytt Silverormens hemska tjut... Där
voro de på nytt, de vilda och blodtörstiga apacherna!
Sålunda ställd mellan två lika farliga eldar förde
Sam hästen instinktivt in i ett på närmaste håll
skymtande buskage, som något så när kunde täcka honom
och den tillsvidare räddade svågern.
Det var hög tid.
Nåsta sekund stormade de vilda apacherna förbi,
vägledda av det brinnande jätteträdet.
Ännu en sekund, och banditerna hade sammanstött
med rödskinnen.
De hemska rop, som nu hördes i urskogen, låta sig
icke beskrivas. Där togos skalper utan pardon.
Lusten att bränna bösskytten hade gjort dessa sällar
alldeles för oförsiktiga. ’ Sannolikt skulle inte en av
dem komma undan.
Men å andra sidan, hur skulle han kunna rädda
sig själv och svågern? Rädda sig och honom undan
Silverormen, urskogens kung?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
