- Project Runeberg -  Silverormen : den siste apachehövdingen /
143

(1929) [MARC] Author: Axel Kerfve
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. De spökande händerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SILVERORMEN 143

fall skulle det ha varit omöjligt att se denna mystiska
skepnad eller rättare del av en sådan.

Nu hördes alldeles som nyss en kvist eller smärre
grenar brista. I samma stund kom hela skepnaden
fram. Och nu skulle den vid nästa steg ovillkorligen
ha stigit på Långe Bob, som låg närmast, om inte denne
med blixtens fart gripit om den framträdandes ben
och i nästa sekund Sam kring dennes hals.

Allt hade gått med sådan färdighet, som om detta
överfall redan varit vidtalat. Och man trodde sig vara
viss om bytet, då två andra gestalter döko fram, och
apachernas stridsrop skallade eller rättare ljöd som en
genomhungrig prärievargs tjut.

Varken Sam eller Långe Bob lät sig emellertid
bringas ur fattningen av detta. En välriktad kula från
Bobs lätt till hands varande revolver sträckte den ena
apachen till marken. Den andre föll med ett rosslande
ljud för ett väldigt knytnävsslag av Sams högra näve,
och i samma stund trycktes den förste, som haft bössan
i handen, ned mot marken och var nästa minut väl
bunden med en lasso, samt hans mun täppt med mossa.

— Nu i väg I sade Långe Bob, i det han slängde
upp den bundne på ryggen, som hade denne bara varit
en påse. Visste väl, att det skulle vara ugglor i mossen.
Och flera blir det... Hör, så’na rackare!... Vi ha
visst över oss hela kopplet.

Bob kunde taga ut stegen. Han kallades inte »Långe
Bob» för intet. Och nu gällde det verkligen att i tid
komma undan med den infångade, som i sista stund
lika lätt kunnat bli ett apachernas byte, men som
troligen ännu inte i förskräckelsen visste hos vilka han
hamnat.

Bland apacherna var det nu liv igen, så det kunde
höras lång väg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:46:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/silvorm/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free