Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I skymningen vid skogsbäcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I skymningen vid skogsbäcken.
Solen sjunker ned bakom klipporna vid sjön;
trädens toppar bada i aftonrodnad; fåglarne sätta
sig till ro; klosterklockan, som kallar munkarne
till aftonbön, ljuder över nejden; Erland lämnar
slottet och ilar till mötet.
Så träffar han Singoalla varje afton under den
höga granen på kullens topp, medan skymningen
smyger mellan skogens stammar. De tala i början
mycket och leka som barn på den gröna stranden:
– Det finnes ingen vacker flicka på jorden utom
du, säger Erland till Singoalla, och hon svarar
glad: – Ack, tycker du det? Innan jag gick hit,
speglade jag mig i en källa för att se, om du
kunde finna mig behaglig.
Men småningom varda båda tystlåtna; hellre
än att tala älska de att skåda i varandras ögon,
och de kunna detta i trots av skymningen, ty de
äro varandra nära och linda sina armar, den ena
kring den andras hals. Då blickarne så förenas,
trånar även mun till mun, och snart mötas läpparne
i långa kyssar, som på en gång värma och svalka
– som på en gång släcka och tända en blyg åtrå.
Varje gång Erland vandrar till kullen, klingar
i hans själ en sång, åt vilken hans läppar ej ge
toner. Den sången lyder:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
