Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I skymningen vid skogsbäcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då
skymningen vilar över nejden. Jag nalkas kullen,
där kvällvinden viskar i granen. Är du där, Singoalla?
Jag ser dig ej, men jag anar, att du är där,
ty vinden doftar av blommor, ty skogen är dejligt
tyst, ty det rör sig så underligt i mitt bröst. Det
vinkar där uppe på kullens topp; är det granen, som
rör sina mörka grenar? Är det nyponbusken, som
böjer sig, när vinden plockar hans vitröda blommor?
Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar,
då hon väntar den hon älskar? Jag vet icke,
men jag anar mycket och är lycklig. Ljuvligt att
möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över
nejden.» –
Det främmande folket stannade på svedjelandet
längre, än deras hövding i början ämnat,
ty den hop, på vilken han väntade, dröjde. Men
Erland tänkte icke på skilsmässan, och Singoalla
ej heller. Det föreföll dem, som om de alltid skulle
få vara tillsammans.
Åtta dagar förledo; åtta gånger hade Singoalla
sagt till sin fader: – Jag vill gå och lära framtidssyner
av ensamheten, och han hade svarat: –
Gå! Och hon hade gjort en lång, villande omväg
i skogen för att gäcka Assim och föra honom åt
annat håll än åt kullen vid bäcken, ifall han lurade
på hennes steg. Åtta gånger hade Erland och
Singoalla träffats vid kullen, där ingen annan än
den trogne Käck var vittne till deras lycka, ty
sällan förirrade sig en jägare hit, allra minst i
skymningen, och det främmande folkets kvinnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
