Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I skymningen vid skogsbäcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enda kvinna intill döden och svärja henne en trohet,
mot vilken den ringaste förbrytelse skulle ge
henne rätt att taga hans jordiska liv och med sina
böner stänga för honom himmelens port. Därtill
svarade Erland ja. Då tog Singoalla stenen med
månskäran i sin högra hand, avlade samma löfte
och tillfogade efter sitt folks bruk, att hon ville
vara sin trogne mans trogna slavinna och lida allt
av hans vrede men ingenting av hans otrohet.
Sedan detta var gjort, sade Singoalla: – Nu
är du min man, Erland, och jag är i allt lydig
din vilja. Och när hon sagt detta, kastade hon
sig på knä i gräset, höjde armarne mot den nytända
månen och talade ord på ett tungomål, som
Erland ej förstod:
– Han är min, den ende jag älskar! Veten
det, alla kvinnor, och blicken ej på honom, ty
han är min och föraktar er alla. Tack, gode Alako
i himmelen, ty han är min, den ende jag älskar!
Vid ett annat tillfälle skulle Erland undrat
över, att Singoalla nu kallade honom sin man,
ehuru inga ringar voro växlade, intet bröllop på
vanligt sätt hållet och ingen välsignelse uttalats
över dem av en Herrens tjänare. Men nu tänkte
han ej på sådant; det löfte, han svurit, kände han
ingen svårighet att hålla, ty Singoalla var hans
själs enda lust; han tänkte blott på att kyssa Singoallas
mun, vila vid hennes barm och följa henne
till världens ände.
– Sätt dig bredvid mig, sade flickan, och hör
en sägen, som går bland min fars folk. De säga,
att den man och den kvinna, som druckit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
