Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avtåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Avtåget.
– Huru är det med Erland? Han är dyster
och talar föga, sade fru Elfrida till sin man, herr
Bengt.
– Han lider av ensamheten, svarade riddaren,
sedan han med betänksam min tagit en klunk ur
bägaren, varefter han lät blicken flyga hän till de
blånande bergstopparne, som syntes genom det
smala fönstret: han lider av ensamheten, och detta
är ej underligt. Skogen passar ej mer för honom;
vi skola i höst sända honom till konungens hov
att där lära mores och ridderliga övningar.
Fru Elfrida avbröt samtalet, så snart det
vidrörde denna sträng, ty hon kunde allena med
vemod tänka på den stund, då unge Erland skulle
från fader och moder ut i vida världen.
Men Erland satt nu i klostrets bokrum vid
pater Henriks sida och läste vid det dunkla ljuset
från det höga bågfönstret i romaren Virgilius’
herdedikter, och då herden Meliboeus klagade:
Nos patriæ fines et dulcia linquimus arva,
klagade Erlands hjärta med honom, och han
lyssnade tankspridd till paterns utläggning av skalden,
ehuru denna utläggning var vida saftigare –
vartill ej tarvades mycket – än de träaktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
