Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avtåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi lämna klostret och gå till slottet för att
övervara Erlands tysta avsked. Kvällen är långt
framskriden, och klosterklockornas ljud, som för
slottets invånare är tecknet att gå till sängs, har
längesedan svävat över sjön och, milt buret av
klippornas ekon, sjunkit till vila i skogen. Riddar
Bengt och fru Elfrida slumra redan; sovkammarens
nattlampa sprider från en fördjupning i väggen ett
matt sken, vari skuggorna fladdra med osäkra
former men samla sig långt bort, mörkare och
djupare, kring alkovens omhängen. Dörren till
salen står halvöppen; hon öppnas sakta helt och
hållet. På tröskeln, dold av mörkret, stannar
Erland. Han vill smyga bort till de gamla, skåda
deras ansikten än en gång och säga dem farväl så
tyst, att de kunna förnimma det som en drömvilla;
men ålderdomens sömn är lätt, de kunna vakna,
rädsla kämpar med hjärtats lust, han törs icke
gå. Han lutar pannan mot dörrposten och lyssnar
till de kära sovandes andedrag. Hans kind är
blek och hans ögon tårade. Han återvänder den
väg han kommit. Han skyndar, ty det förekommer
honom, som om korridorens och trappavsatsernas
helgonstoder rörde sig och sträckte händer efter
honom. Han lockar till sig Käck, vadar över
sundet, som skiljer ön från landet – ty fallbryggan
är, som vanligt om natten, uppdragen – och
fördjupar sig i skogen, följd av sin trogna hund.
Han bär sina sämsta kläder, och icke ett enda mynt
finnes i fickan på hans slitna livrock. Gördeln,
som omsluter hans liv, tillika med jaktkniven, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
