Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon närmade sig... hon kände en luden best
lägga tassarne på hennes bröst... hon sjönk till
marken ... djuret stod över henne, vädrade på
hennes ansikte, slickade det med len tunga och
uppgav ett glatt skall.
– Käck! ropade Singoalla.
Det var den trogna hunden, som en man av det
vandrande folket bundit vid ett träd utanför
vagnborgen, kort innan sveket förövades mot Erland.
– Ack, gode Käck, du är icke en varg, du
vill icke låta mig dö, sade Singoalla. Men du är
Erlands hund, och därför älskar jag dig.
Singoalla märkte, att Käck var bunden, och
hon löste honom från trädet.
– Stanna nu hos mig, fortfor hon och fattade om
hans hals, ty vet, gode Käck, jag är gruvligt
ensam, mycket rädd och mycket olycklig. Min
fader har förskjutit mig, och Erland är kanske död.
Men om han lever, få vi dock icke träffas, ty hans
fader och alla hans fränder, ja alla vita människor
vredgas på mig och vilja döda mig. Min fader är
en rövare, och mina fränder äro giftblandare. Ack,
gode Käck, jag är ensam och gruvligt olycklig!
Så talade Singoalla och grät. Men Käck
gjorde sig lös och försvann i mörkret. Även han
övergav henne. Han förstod ju ej hennes ord;
han var dessutom hungrig, stackars Käck, och
längtade väl till sin herre. Men nej, han återkommer
snart och lägger sitt huvud i Singoallas
sköte. Han ville endast röra sig fritt en liten
stund, ty han hade länge stått bunden. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
