Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgbarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ovädret fortfor. Det var nu mörkt, och patern
tände en lampa. Hennes matta ljus kunde
ej dölja de vita blixtar, som alltemellanåt fladdrade
över fönstrets svarta grund och göto sitt sken
på riddarens och munkens bleka anleten.
– Följ mig till kapellet ... Guds röst höres i
stormen ... låt oss bedja! sade patern och steg
upp. Erland följde honom.
Munkarne kallades till kapellet. Vaxljusen i
grenstakarne tändes. Samlade kring altaret och
knäböjda vid detta uppstämde munkarne en sång,
i vars toner dallrade känslor, för vilka intet hjärta
år alldeles främmande: människans rädsla för
naturens övermakt och vrede, för hennes dunkla
alstringskraft och omotståndliga förstörelselusta,
men även människans förtröstan till ett barmhärtigt
väsen, vars kärlek är närvarande även i
ödeläggelsen.
Med munkarnes sång förenade sig ljuden från
klockornas helgade malm. Men högre och
kraftigare än de dånade åskan, brusade stormen.
När bönen var ändad, återvände patern och
riddaren till bokrummet. Klockorna klämtade
ännu; de skulle ringa, så länge stormen fortfor,
och mana det kringboende folket till bön.
Riddaren ville nu återvända hem och ämnade
gå till sin häst, som överlämnats i brodern
Johannes’ vård. Men i samma stund inträdde
denne och anmälde, att en gosse av främmande
och ovanligt utseende ville tala vid priorn.
– Varifrån kommer han i detta oväder?
sporde priorn förundrad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
