- Project Runeberg -  Singoalla /
Slottet i skogen

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Slottet i skogen

På en holme i en av Smålands insjöar har legat ett slott som länge tillhörde släkten Månesköld. Det utgjordes av flera sammanbyggda ektimrade hus och hade ett runt torn, uppfört av stora granitblock. Tornmurens enformighet mildrades av en glugg här och där med rundbåge och sandstenskolonnett.

Synbarligen hade flera släktled burit virke till holmen, fogat bygge till bygge och timrat dem efter olika tiders smak och vanor.

På trettonhundratalet var slottet ett vidsträckt helt med högre och lägre takåsar, vilkas linjer bröto varandra, och med väggar, som sammanstötte i varjehanda vinklar och, fattiga på fönster, voro så mycket rikare på utsprång, svalgångar och symboliska smidesverk och sniderier. Över portalens prydligt utskurna stolpar stodo bilder av Unaman, Sunaman och Vinaman, de tre blodsvittnena, vördnadsbjudande, om än icke vackra att åse. Med sina mot höjden sträckta armar borde de nedkalla välsignelse över Ekö slott.

Holmen omgavs av ett pålverk. En fallbrygga förenade den med fasta landet.

Tiden hade målat slottet i grått och brunt. Det såg ut, som om det gömde på hemligheter, forntida och framtida. Tystnaden, som vanligen rådde där, kändes som påbjuden för att icke störa ett ruvande på minnen och aningar.

Insjön speglade furuklädda gråstensbranter. Den mörka barrskogen sträckte sig vida åt alla håll. På ett ställe sänkte sig stranden öppen mot sjön. Där skymtade mellan däldens björkar den trappvis stigande gaveln av ett kloster.

Dess stenfot finns ännu. Jag har suttit där en senhöstdag under tungsinta skyar, medan fuktiga vinddrag än prasslade än suckade i den bleka strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid mina fötter; men en stålört, en styvmorsblomma bevarade ännu en senkommen, flyktig fägring. Förgängelsefärger bredde vemod över markerna och skogen. Rönnar som skjutit upp mellan stenarna, bar på nästan avlövade grenar klasar, som lyste i den immiga dagern med några sparade droppar av sommarlivets blod. Vad klostret hette, vet nu ingen, om ej de forntidslärda. Men sägnen förmäler, att den svarta döden lade det öde, och att det sedan dess var lämnat åt förfallet.

Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld herre på Ekö. Det gick ett ordstäv, redan då gammalt, att det slottet låg i tystnad, och om dess ägare, den ena efter den andre sades, att ett ord kostade dem mer än en rundlig allmosa. Månesköldarna syntes hugade att gå sin bana ljudlöst likt månen, som enligt en saga skulle varit deras hedniska stamfaders vän och givit honom en silverskära. Bland de många vartecknen och på förfäder häntydande sinnebilderna å slottets väggar syntes likväl månskäran ingenstädes utom över porten till örtagården, men där var hon lagd under den heliga jungfruns fötter och sålunda kristnad. Sporde någon riddar Bengt om den underliga sagan, gjorde han med handen en avvärjande åtbörd, om han ej gjorde korstecknet, och svarade blott: det var i hedna tider. Mer sinnad att ordrikt giva besked om saken var trotjänaren Rasmus skytt.

Folket i bygden visste, varför tystnad låg över Ekö och Ekösläkten. När kristendomens budbärare de tre, vilkas bilder över portalen lyfte blickar och händer mot himmelen hade visat sig inne i Småland och från dess ättehögar börjat tala om vite Krist och helige fadern i Rom, hade den bland Månesköldarnas förfäder, som då levde, ivrat emot dem, samlat folket på helgedomsbackarna och i offerlundarna och manat det till trohet mot den outgrundlige Oden, den vite Balder, den väldige Tor. Till dessa avgudars ära sjöng han vid harpoklang, säges det, sånger så mäktiga, så trolska, att folket tyckte alla skapelsens röster samstämma med dem. Det förhärdade för den skull sitt hjärta mot evangelium och drev dess sändebud bort. Därför låg tystnad över Ekö och Ekösläkten. Men tystnaden var nu icke samvetstung, såsom den förr lär hava varit. Sju fromma släktled hade bemödat sig att utplåna den hedniske sångarens skuld. Detta var samvetslättande.

Det sades, att ingen kristen Månesköld kunnat eller velat sjunga under öppen himmel -- ingen före Erland, riddar Bengts son, gosse ännu. Hans stämma hade man med förundran icke så sällan hört inifrån skogsdunklet, där han, rustad med bågen och jaktspjutet, gärna strövade. Han sjöng besynnerliga tonföljder, vilda och vackra, helst när suset i tallar och granar var högstämt. Han gick ensam, när han icke ville att Rasmus skytt skulle följa honom.

Rasmus var skicklig skogsman, väl förtrogen med de vilda djurens kynnen och vanor och mäkta lärd i allt, som vidkommer skogsrån, bergafolk och gastar. Trägnare sällskap voro för Erland dock två hundar, stora, lurviga, med blodsprängda ögon och skarptandade gap, Käck och Grip, ogärna sedda av grannarna, av vargarna ögnade med hungrig och ilsken rädsla.

Från den högsta häll, som lutade över sjön, plägade Erland kasta sig i vattnet. Simma roade honom mest, när blåsten drev fram över fradgande böljor. Folk tyckte, att det var något oroligt, vilt hos denne gosse, något efterblivet hedniskt, något i hans natur som icke sugit till sig en stänk av dopvattnet.

Om den gamle hedningen, den Månesköld, som icke låtit ens primsigna sig och som på dödsbädden yrat om sköldmör och odödlighetsmjöd -- om denna hedning återvänt i Erland? Det frågade man sig i bondstugorna. Men Ekö husfolk försäkrade, att Erland korsade sig andäktigt och läste sina böner med knäppta händer; att han var lydig fader och moder och visade sin lärare, pater Henrik, vördnad; att han var godhjärtad, ehuru häftig, givmild som alla Månesköldar, och mån om att vara rättvis, ehuru han visst icke alltid var det. Rasmus skytt, som trodde sig känna Erland bäst bekräftade allt detta, men med en skakning på huvudet.

Riddar Bengt hade ej mer än fäderna gjort livet på Ekö högröstat, och hans husfru Elfrida, den ädelvuxna, smärta, blonda, som bar Kristi bergspredikan i blicken och ett sken från Tabor på pannan, skötte sina många plikter med stilla myndighet.

Två gånger om året hölls det på Ekö gästabud, till vilka fränder och vänner från även avlägsna gods och storgårdar kommo. Gästabuden voro lysande, ty guldstickade bonader höljde då salens väggar, och dyrbart husgeråd borden, och källaren skattades på kostbara drycker. Men ehuru glädjen ej var dämpad, hade den likväl avmätta later. Gästerna visste icke varför, men de kände något högtidligt, även när de, lagom druckna, leddes till sängs. Själve herr Gudmund Ulfsax, närmaste grannen, som plägade hojta snarare än tala och svärja mer än välsigna, när han fått ymnigt av öl och vin inom västen, var på Ekö hövisk, måttfull och siratlig i ord och åthävor och lallade där, sedan han blivit nedbäddad, med aktningsvärt försök till andakt sin i barndomen inövade, till ordaförståndet honom mörka latinska kvällbön, när han icke utbytte den mot morgonbönen.

Riddar Bengt var en mångprövad man. Han hade stridit under Mats Kettilmundsson för de olyckliga hertigarnas sak och i Skåne mot de holsteinska herrarna. Nu gammal och grå, skötte han faderligt och klokt sina husbondeplikter. Vinterdagarna höll han sig mest i slöjdkammaren med Olof Hallstensson, dannemannen, som snidat altaret i sockenkyrkan. Där arbetade med id de fåordiga männen, och fram trädde under deras händer, snidade i trä, änglar, apostlar och helgon: heliga Marior och Katarinor, den himmelske Gabriel med lilja i handen, sankt Petrus med nyckel, sankt Paulus med svärd, sankt Sigfrid med stav, sankt Georgius i rustning och sankt Sebastianus med pilar i halvnaken kropp Den egentliga verkmästaren var Olof Hallstensson; men riddaren gjorde icke endast grovarbetet: han skar mantelvecken skickligt och lade på färgerna väl. Många vintrar hade riddar Bengt så tillbragt. Av fromma beläten tycktes han ej få nog. Slottskapellet och klosterkapellet hade fått sina. Salen och sängkammaren andra. Även i de långa, mörka korridorerna skymtade helgon i vrå och vinkel, och på trappkrökarnas avsatser dvaldes de, försjunkna i helgdagstankar. I den del av slottet, som troddes vara från hednatid, stod sankt Sigfrid, och framför honom knäböjde den där hedningen, som hade föredragit Balder för Kristus och Oden för den heliga treenigheten. Hans beläte, det såg man tydligt, ångrade denna svåra synd och bad hjärteligen, att kommande släktled ej måtte för den varda drabbade med ont. En harpa, den trolska hednasångens, låg krossad bredvid honom. Mången natt, då riddar Bengt vaknat, tänkte han på den arme i skärselden och tröstade sig med att själamässor och fränders goda gärningar mildra dess sveda och möjliggöra frälsningen.

Pater Henrik, Erlands lärare, hade varit vida i världen innan han fastnade som prior i ett kloster djupt inne bland Smålandsskogarna. Det sade av hans munkar, att hans anseende som andlig lärd var stort i fjärran land, och man visste, att konung Magnus sänkt sin hjässa lika djupt för denne prior, som för ärkebiskopen i Uppsala. Och sällan gick ett år förbi, utan att med långväga resande anlände till honom brev skrivna av själve påven i Avignon eller av de höglärda herrarna vid universitetet i Paris. Höga värdigheter hade erbjudits honom. Men han hade i sitt kloster vad han i världen eftersträvat: tid för betraktelser och studier, tid att på pergamentet fästa sina förhoppningar om ett stundande Guds rike på jorden. Han läste gärna gamla romerska dikter, ehuru deras författare varit hedningar, och den virgilianska versen Magnus ab integro seclorum nascitur ordo [1] ljöd för honom med profetisk klang. Även böcker, skrivna med underliga bokstäver, läste han, om vilka de andra munkarna sade: -- Græca sunt, non leguntqur: det är grekiska; sådant läsa vi icke. Ty pater Henrik hade vistats ett par år i den grekiska kejsarstaden.

Sällan gick en vecka, utan att han suttit en kväll förtöjd i Ekö slotts bekvämaste länstol med fru Elfrida å ena sidan och riddar Bengt å andra. Riddaren var fåordig, men drack som oftast patern till, och blicken, som ledsagade skålen, talade om vördnad, vänskap och trevnad. Fru Elfrida var den frågande, munken den svarande och berättande. Och vad han hade att förtälja! Han hade ju sett den värld, som är, och kände ur böcker den värld, som var. Han nyttjade därvid icke överflödiga ord. Men vad de målade, de ord han sade! Fru Elfrida tillsåg, att Erland vid sådana tillfällen var närvarande. Och gossen var det gärna. Han lyssnade uppmärksamt. Sådant skall jag uppleva, sådant och mycket mer, tänkte han.

Det hände dock, att hans uppmärksamhet flög bort. Var det en månskenskväll, kunde han svårligen giva akt på paterns ord. Han såg inom sig månen blodröd träda upp över skogen; han såg månen flyta som en silverbåt i det svala blå; han såg månen skåda in genom sovrummets fönster; han såg honom fälla en glimmande silverskära genom luftdjupet till den hedniske stamfadern; han såg flickan Bil och gossen Hjuke bortförda i månbåten och lyckliga i den; han såg månstrålar skimra i fru Elfridas klänningsveck. Sådana bilder jagade varandra då genom hans själ. Var Erland på något sätt befryndad med månen?

Knappt var det honom lättare att följa paterns ord, när insjöns vågor brusade kring ön, och vinden tjöt i barrskogen. Då hörde Erland röster, som kallade honom ut och hade ofattligt dunkla sanningar att mäla honom. Då hände, att han föreställde sig en harpa stor som världen, smyckad med blinkande stjärnor, strängad genom en blå eller en mulen oändlighet -- strängarna dallrande under solvävda fingrar eller strukna av dystra, stormjagade molnmassor och blåvita blixtar. Och från denna harpa flög Erlands tanke till den krossade hednaharpan vid sankt Sigfrids fot. Varför? Det visste han icke, han icke ens tänkte däröver.

*

När denna berättelse börjar var Erland sjutton år, en stark och fager sven, skicklig i många idrotter, boksynt även, ofta gladlynt, stundom grubblande, snar att vredgas, snar att gottgöra, yngling i somligt, barn i annat.

Herr Gudmund Ulfsax var änkeman och ägde en blåögd dotter, Helena. Riddar Bengt och herr Gudmund menade, att de unga voro bestämda för varandra. Båda voro de enda barnen, och egendomarna lågo så, som om de borde slås ihop. Och då fru Elfrida var av samma tanke, överenskommo fäderna, att Erland och Helena skulle om några år varda äkta makar. Ännu voro de skygga i varandras sällskap. Men allt har sin tid. Kärleken sin.


[1] En ny storkrets av århundraden kommer till världen.


The above contents can be inspected in scanned images:
5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13

Project Runeberg, Mon Aug 29 08:11:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/singoall/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free