Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riddaren och pilgrimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Nej, men om tio dagar skall jag finna mer,
och om hundra dagar har jag funnit allt; så
talade min moder.
Riddaren teg och fortsatte sin måltid. Men
fru Helena fattade Sorgbarns arm, lade sin kind
till hans och sade halvhögt:
– Du lille pilgrim, förlåt herr Erland! Han
vill dig icke illa, men han är häftig till lynnet.
Vid dessa ord brast Sorgbarn i gråt. Även
den lille Erland började gråta. Barnens känsloliv
är sällskapligt. Och han tyckte om Sorgbarn,
ty Sorgbarn lekte stundom med honom och visade
stort tålamod med hans nycker.
Då steg riddaren upp, slängde stolen utåt golvet,
lämnade salen och gick till sin tornkammare.
Sorgbarn gick efter, ty hans tjänst bjöd detta.
Men han fann dörren till tornkammaren låst;
riddaren ville vara ensam. Då satte sig Sorgbarn
vid dörren och väntade i långa timmar. Men
först mot kvällen trädde riddaren ut. Han gick
då till salen, talade föga med fru Helena, åt sin
aftonmåltid och vände, följd av Sorgbarn (ty
tjänsten bjöd ju honom detta), åter till sin
sängkammare.
Dagern föll sparsamt in genom det trånga och
dunkla fönstret. Riddaren synade ett gammalt
svärd och teg. Det var så tyst, att sandens
rinnande i timglaset förnams som en sakta röst,
viskande om tröst och död.
– Fyll min bägare! bjöd äntligen riddar Erland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
