Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den hemliga kraften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– O Gud! sade riddaren, och tårar sipprade
ur hans halvslutna ögon, jag är så lycklig.
Älskade son, vi igenkände jag dig icke genast?
Du har varit främling i din faders hus, du har
lidit mycket av hans orättvisa vrede. Jag ser
dock i din själ, att du icke hatar mig; nej, du
älskar mig och är säll av mina ord. Kom,
Sorgbarn, jag vill gå till din moder.
De fortsatte vandringen. Sorgbarn ryste i
natten ... ryste av sällhet, ty så kan även ske,
då sällheten kommer, som en flod av solljus
inströmmar i ögon, som, förut blinda, brådöppnats
... ryste av en hemsk känsla, ty riddaren var så
blek, så förändrad, hans röst så andelik. Det
var som ett bländverk, som om en främmande
själ talat ur hans mun.
De stannade framför klippbrottet. Sorgbarn
fattade sin faders hand och förde honom in i
labyrinten. Ett eldsken lyste, det försvann igen,
ty en klippvägg skymde det, men snart visade det
sig åter. Det kom från grottan.
– O, jag darrar, mumlade riddaren. Bor min
själs älskade i dessa klippor?
Ljuden av riddarens och pilgrimens steg
genljödo och förebådade den ensliga bostadens
invånare deras ankomst. Singoalla satt på
mossbädden, eldskenet flämtade på de fuktiga
klippväggarna och spred en bedräglig rodnad över
hennes kinder. Även Assim satt på sin förra
plats, med korslagda armar. Han hade nyss slipat
svärdet mot en berghäll; nu hängde det blottat
i hans bälte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
