Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den hemliga kraften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Hör, viskade Singoalla, som alltifrån skymningens
inbrott lyssnat och väntat, väntat och
lyssnat, hör! De komma. Assim, gå då! – Assim
steg upp.
– Jag stannar i skuggan, sade han. Om du
vill, att han skall dö, så rör i elden; det är
tecknet. Mitt svärd är skarpt, min hand säker,
ett oväntat hugg skall fälla den vilda isbjörnen.
– Gå, gå! viskade Singoalla. Assim försvann.
I nästa ögonblick inträdde riddaren och
Sorgbarn. Singoalla stod framför Erland. Hon
betraktade honom... Vem kan skildra en blick som
denna? En levnad med alla dess öden, fröjder
och sorger, med hela dess rika skatt av lidelser
och känslor kan sammandraga sig i en blick,
såsom linsen samlar solens alla strålar i en
brännpunkt. Det förflutna, närvarande och kommande
kunna sammansmälta i en blick. De sammansmälte
i Singoallas till en enda fråga, stolt och
förkrossande och dock bävande.
Det var en fråga om hågkomst eller förgätenhet,
om kärlek eller hat, om tårar eller blod.
På sina halvslutna ögonlock förnam riddaren en
brännande känsla av denna blickande fråga.
– Singoalla! hördes Erlands röst.
Den ton, vari detta ord klang, svarade på allt
vad Singoallas själ frågat. Han kom med hågkomst,
kärlek och bön om förlåtelse. Huru kunde
hon då krossa honom med ord om mened, hämnd
och död? Singoallas huvud sjönk ned mot hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
