Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sista nattvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen
vilar över nejden...
Bah, varför upprepa denna visa? Att nu sjunga
henne har ingen mening. Det är icke hån och
icke medlidande utan ren betydelselös barnslighet
att så göra. Man kan varken vredgas däröver
eller skratta. Därom var nattvandraren enig med
sig själv. I detsamma påminde han sig dolken,
som han ännu bar i handen, och då han i
månskenet synade klingan, tänkte han:
Det skulle verkligen kunna vara blod av
mitt blod.
Han slängde vapnet ifrån sig och tyckte, att
han dock var rätt lycklig, som fått sitt väsen
söndrat i så många delar, att han icke visste
vilken som vore han själv. Delarna av den styckade
ormen leva ett förtvivlat rörligt liv, innan de
styvna och varda döda bitar av något, som förr
hade sammanhang. Men att de sträva till
återförening, såsom sagan påstår, kunde nattvandraren
icke fatta. Han för sin del ville ingen återförening.
Bäst vore förintelsen, och han borde egentligen
skratta åt allt, då han nu visste, att pesten ginge
över världen och skulle utrota det mördareyngel,
som vimlar i stoftet. Sedan finge gräsen och
blommorna växa i fred för djurens tänder, och ingen
yxa skulle fälla träden, som fritt finge fläta sina
grenar till ett enda valv över den stilla, tigande
jorden. Då vore paradiset återställt i all sin
härlighet. Men måtte då ingen Adam och Eva komma
och fördärva det igen! På en ny Adam skulle
följa en ny Kain, som dödade sin broder, och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
