- Project Runeberg -  Singoalla /
Singoalla

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Singoalla

Så hände en sommardag, att Erland återvände från en jakt.

Överst på en kulle i skogen växte en gran, ung och smärt, men högre än alla omgivande träd. Dess topp syntes från slottsfönstren över den kringliggande skogen, och när den tecknade sig mot en röd aftonhimmel, var det, som om den längtande skådade ut i världen och önskade sig fjärran till palmernas land.

Nedanför kullen sorlade en bäck över sand och kiselstenar på sin väg till sjön. Bäcken hade längre in i skogen en bråkig vandring mellan mosslupna stenar och hundraåriga trädrötter, men här utbredde sig dess stränder till en gräsmatta, där blå, vita och röda blommor prunkade. Här satt Erland ofta, glad åt furusus och enslighet; hit ställde han även nu sina steg för att dricka av bäckens friska vatten. Käck och Grip, de båda hundarna, följde honom.

Hunnen upp till kullens topp stannade han förundrad, ty nedanför skådade han något ovanligt. Där satt vid bäcken en flicka. Han såg ej hennes ansikte ty hon blickade icke åt honom, men han såg kolsvarta lockar gjutna över blottade skuldror och över en mörk dräkt, sirad med mångfärgade band. Flickan doppade än den ena, än den andra nakna foten i bäcken. Hon fröjdades visst åt svalkan, kanske ock åt vattenbubblorna, som föddes av denna lek. Och hon började nu sjunga med gäll, välljudande röst, som fick gensång borta i skogen.

Vem var hon? En bygdens dotter var hon icke, det märkte Erland av hennes later, klädsel, sång, som lät helt annorlunda än de visor nejdens flickor sjöngo, när de sökte boskapen i vildmarken. Vem var hon då? Kanske en älva eller en förtrollad prinsessa? Tyst och undrande stod Erland på kullen, och han kände i sitt hjärta något hemligt, oförklarligt, hemskt och ändå lookande.

Men Käck och Grip fäste ilskna ögon på flickan och morrade argt. Och medan Erland stod fördjupad i åskådning och tankar, rusade Grip nedför kullen, som om han velat slita den okända i stycken.

Då märkte Erland hennes fara och kallade hunden tillbaka. Men innan det skett, hade flickan brådsnabbt vänt sig om, rest sig upp och, just som hunden borrade vassa tänder i hennes klänning, stuckit en dolk i hans hals. Med ett stycke av klänningen mellan tänderna tumlade Grip till hennes fötter.

Erlands ögon flammade av vrede, då han såg sin trogne Grips ofärd, och han ropade, i det han gick fram med hastiga steg:

-- Vem är du, som vågat detta?

Men flickan såg med stora, svarta, blixtrande ögon på den blonde herresonen, hennes bruna kinder voro färgade av hög rodnad, läpparna darrade, och hon svängde den bloddrypande dolken, så att de röda pärlbanden kring de nakna armarna skramlade:

-- Vill du kanske döda mig? sporde hon i häftig ton, som hade främmande brytning.

Och hon höjde dolken till försvar mot den andre hunden, som ville rusa på henne.

Erland manade Käck att lägga sig, och då denne icke genast aktade sin herres röst, gav han besten med bågen ett slag, så att han tjutande drog sig tillbaka.

Gossens och flickans ögon möttes. Det var å ömse sidor trotsiga blickar. Men huru det nu var, drog sig flickans mun till ett leende.

-- Jag är icke rädd för dig, sade hon och kastade dolken, så att den vinande skar luften och fastnade med udden i ett träd.

Erlands vrede övergick i undran och nyfikenhet.

-- Du är en ovanlig flicka -- men illa vore det, om jag i manliga idrotter kunde tävla med en kvinna.

Han drog sin jaktkniv ur slidan och kastade den mot samma träd. Kniven inträngde bredvid dolken i trädet, men så djupt, att halva bladet doldes i bast och bark.

Han gick till trädet och lösryckte bägge vapnen, sköljde dolken i bäcken och återlämnade den till ägarinnan.

-- Du är en vacker flicka, sade han, men mycket ovanlig... Vill du, tillade han betänksamt, att jag skall döda den andre hunden, eftersom han är ond på dig?

-- Nej, svarade flickan och stack doLken i slidan, som hon bar i ett bälte; hunden är oskyldig, ty de djuren äro sådana, som deras herrar vilja att de skola vara. Men du själv måste vara en hård och elak pojke.

Och den okända lockade på Käck, som på en vink av sin herre nalkades henne krypande. Flickan smekte hans lurviga huvud.

-- Förlåt mig, sade Erland; du har rätt: jag är hård och elak, men tro icke, att jag hetsade hunden. Jag ville dig intet ont.

-- Jag vill tro dig. Hon såg med en djupare blick i Erlands ansikte. Bor du här i grannskapet?

-- Ja.

-- Farväl, sade flickan. Vi träffas visst icke mer. Hon var redan färdig att ila in i skogen, så Erland, vaknande ur en dröm, höjde sitt huvud och utbrast:

-- Nej, nej, stanna!

-- Han sade detta med sådan ton, att den okända vände sig om.

-- Låt mig veta, vad du heter, sade gossen och tog hennes hand.

-- Du är nyfiken.

-- Nej, jag bryr mig icke om ditt namn, om du endast vill säga mig, varifrån du är, och varför vi aldrig mer skola se varandra.

-- Jag heter Singoalla, är kommen fjärran från och stannar ej på någon ort.

-- Och vi träffas då aldrig mer?

-- Vad bryr du dig om mig? I morgon har du glömt mig.

-- Nej, jag glömmer dig aldrig.

I stället för att svara böjde sig Singoalla ned, plockade en röd blomma, kastade den i bäcken och sprang in i skogen.

Erland stod ensam. Hans blick svävade efter den försvunna. Han stod så en stund, tyst, orörlig, drömmande. Äntligen väcktes han av Käcks tjut. Hunden såg på sin herre oroligt, ty han var ej van att se honom sådan. Men Erland kastade bågen på skuldran och gick långsamt uppför kullen.


The above contents can be inspected in scanned images: 14, 15, 16, 17, 18

Project Runeberg, Thu Dec 13 22:09:32 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/singoall/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free