Erland hade i början lyssnat till paterns berättelse, som föreföll honom märkvärdig och rörde det folk Singoalla tillhörde; men snart drev honom oron ur salen: han vandrade från rum till rum i slottet, ilade upp för vindeltrappan till den högsta tornkammaren, skådade ut över sjön och skogen och lyssnade till klangen av de klockor, som därifrån pinglade på det främmande folkets hästar, sprang så åter ned för trapporna till slottsträdgården, som, välvårdad, men liten och omgiven av stenmurar, fanns på slottets södra sida, där aftonsolen nu göt rödgul glans över fru Elfridas blommor och köksväxter. Dock icke heller där dröjde han länge, utan skyndade till tärnornas kammare, där han annars sällan visade sig. Här förvarade fru Elfrida i ett bonat skåp sin sons högtidskläder, och här fanns en spegel av slipat stål, vari tärnorna gärna speglade sina anleten. Erland öppnade skåpet, framtog de dyrbara skrudarna av utländskt tyg med prydliga silverhäkten och iklädde sig en sådan. Han kammade sitt ljusbruna hår, så att lockarna föllo i långa vågor utför hans axlar. För vem han smyckade sig, visste han, men ingen annan. När han var färdigklädd kastade han bågen över axeln, lockade på Käck, sadlade sin häst och red bort över fallbryggan inåt skogen: fru Elfridas och tärnornas blickar följde honom, ty han var ståtlig på den dansande hästen, som pryddes av ett grant täcke. Men fru Elfrida gick in i salen och tillkännagav för riddaren att Erland ridit bort och svårligen vore att hemvänta förr än följande dagen; helt säkert hade han tagit vägen till Ulfåsa, herr Gudmund Ulfsax' gård, ty varför skulle han smyckat sig så, om ej för den fagra jungfru Helena, sin tillämnade brud?
Men den, på vilken Erland minst tänkte, var Helena Ulfsax, ehuru en ungmö med vänare kinder och klarare blå ögon ej fanns i Virdaland. De kinder, på vilka Erland tänkte, voro bruna; de ögon, som hans själ solade sig i, voro mörkbruna, och flickan, som han prytt sig för, hette ej Helena utan Singoalla.
Fru Elfridas gissning sannades ej, ty kort efter solnedgången sågs Erland åter rida över fallbryggan. Han hade strövat i skogen och varit i grannskapet av svedjelandet och mellan träden sett huru det främmande folket arbetade med tältens resande, hästarnas fodring och matens kokande. Han hade sett och hört barnens stojande lek kring eldarna. Men ända fram hade han icke ridit. Tanken på Singoalla hade lockat honom dit, men han kände nu rädsla för att se henne. Detta gjorde att han efter mycken tvekan med oförrättat ärende vände sin gångare mot hemmet. Men Käck, som ej lät binda sig av villrådighet, hade sprungit in i lägret, kanske lockad av åhågan att göra bekantskap med de hans likar, som följde det främmande folket, kanske än mer lockad av stekoset från eldarna. Och när Erland på borggården hoppade ur sadeln, kom Käck ur skogen och sprang upp på sin herre, som om han haft en hälsning till denne från det okända folket. Så var det måhända även, ty kring hans lurviga hals hängde en krans av vildblommor. Tankfullt lyste Erlands ögon, då han fann den kransen; kanske den var från Singoalla tänkte han. Han löste den från Käcks hals och lade den under örngottet i sin säng. Då borde han drömma om den, som flätat blommorna.
Om detta hopp uppfylldes eller ej, är ovisst; men följande morgon pådrog Erland åter sin högtidsdräkt, spände kring livrocken en präktig gördel med slida för jaktkniven, och gick till skogs, till kullen vid bäcken. Skönt och ensligt var där på stranden vid kullens fot. Granarna viskade, bäcken sorlade, sippor och violer tittade fram ur det gröna. Erland satte sig på sitt vanliga ställe vid bäckens rand; Käck lade sitt huvud i hans knä. Då syntes på andra stranden -- liksom hade de stämt möte med varandra -- Singoalla. Vinden fladdrade i vecken av hennes korta klänning. Hennes steg voro lätta, och hon stannade ej, då hon varsnade den ståtligt klädda junkern. Nej, hon log välbekant, nickade glatt, lyfte först den ena foten, så den andra för att avtaga sina skor, och vadade så över bäcken rakt fram till Erland. Bäcken var grund, och endast några silverlika pärlor stänkte upp till de röda pärlorna kring flickans vrister. Icke heller Erland kände sig förlägen, utan glad. Det var en frisk känsla, men just icke högtidlig, ty han icke ens vårdade sig att stiga upp och hälsa Singoalla, såsom han lärt att hälsa andra flickor. Men han log ur hjärtat, då Singoalla, hunnen till andra stranden, lade sina händer på hans axlar och sade:
-- Ser du, jag spådde icke sant. Vi träffas återigen. Du har en god fader, som visar min fader gästfrihet. Därför skola även vi vara vänner.
-- Det skola vi. Vet du, Singoalla, jag har längtat efter dig, allt sedan vi första gången sågos här. Jag har även många gånger drömt om dig, och om drömmarna säga sant, är ditt sinne icke vredgat mot mig.
-- Nej, svarade Singoalla och satte sig på stranden bredvid Erland; då jag skildes från dig, var jag icke längre ond; jag tyckte tvärtom, att du var den vackraste gosse jag någonsin sett; till och med din vrede gjorde dig icke ful. I hela vårt band finnes ingen enda som är så vacker som du. Assim, som säger att han vill ha mig till hustru, är icke att jämföra med dig.
-- Vem är Assim?
-- Han är son av den man, som var hövding före min fader...
-- Och Assim vill ha dig till hustru?
-- Ja, men låt oss icke mer tala om Assim. Du sade, att du drömt om mig; jag har drömt, att jag skulle finna dig här. Därför gick jag hit. Jag drömmer sannare än jag spår, vilket är förargligt, ty att spå rätt är en heder för oss kvinnor. Men spådomskonsten kommer först rätt när man är gammal. Låt mig dock se vecken i din hand... fast nej, jag vill icke se dem... om du varder olycklig, skulle det smärta mig. Ack, vilket hår du har -- Singoalla förde handen genom Erlands lockar -- det är icke svart som mitt och mina fränders.
Så talade hon, och hennes tal flög från det ena till det andra. Hon talade om sitt folks färder, om huru glad hon var när hennes fader och hans män kommo överens att mötesstället mellan de åtskilda banden skulle vara på Erlands fars ägor. Egentligen var det Assim som hade föreslagit detta i männens råd, och Assim hade gjort det på Singoallas intalan. Dock anade han ej, att Singoalla ville detta för Erlands skull, annars hade Assim visst icke uppfyllt Singoallas önskan. 0ch medan hon sade detta, smekte hon Käck, som nu visade sig vänlig, ty i lägret hade han aftonen förut delat Singoallas måltid, och det var hon, som prytt hans hals med kransen, ehnru han väl icke förstod att sätta värde på prydnaden.
Erland visade nu Singoalla en röd pärla och en vissnad blomma; den ena sade han sig ha hittat på svedjelandet, där hennes folk även nu tältade, den andra hade han tagit från bäcken, som fått den av Singoalla.
Men flickan ryckte den vissnade blomman från honom och kastade den åter i bäcken.
-- Jag vill giva dig friska blommor, sade hon; låt oss plocka i kapp!
Erland gick in på leken, och de plockade i tävlande iver blommor vid bäckens rand. Sedan jämförde de för att se vilken plockat de flesta, och då visade sig att Erlands samling var den större, ty han hade repat händer fulla och utan urval; men Singoallas var den vackrare.
De satte sig på kullens sluttning för att ordna och med böjligt gräs sammanbinda blommorna till kvastar. Detta gick illa och långsamt för Erland, men Singoalla hade en egen smak att hopsätta blommorna, så att deras olika färger bröto sig vackert. Den konsten hade ingen lärt henne, men hon kunde den ändå. Då blomsterkvastarna voro färdiga, bytte Erland och Singoalla med varandra, och flickan var icke missnöjd med Erlands, fast den var ojämn, ruskig, illa hopkommen. Slutligen sade Singoalla, att hon nu måste återvända till lägret, ty annars skulle hennes fader, Assim och kvinnorna undra, var hon vore, och söka henne. Det ville hon icke.
Då sade Erland:
-- Du må gå, Singoalla, men jag vill, att du varje dag skall komma hit, så att jag får se dig.
Singoalla tänkte efter en stund och sade:
-- Ja, vi skola mötas varje dag; men bäst är, att vi mötas här, då solen gått ned. Det är bland oss en sed, att de unga flickorna vandra ensamma en stund om kvällarna, ty därigenom få de spådomsande. Jag säger till min far i morgon afton: jag vill gå ut i skogen och lära framtidssyner. Då svarar han: gå... och jag smyger hit. Ser du, skymningen är god även därför, att om Assim eller kvinnorna äro i grannskapet, se de oss icke. Assim vill gärna följa mina spår.
-- Är Assim stor och stark? frågade Erland.
-- Ja, han är större än du och har skägg, vilket du icke har, och är den vigaste av våra unga män. Han är oftast god till lynnet, men lättretlig, och vredgas han, sky honom alla. Blod har mer än en gång drupit från hans kniv.
-- Om Assim kommer hit, skall jag lära honom sky dina spår. Se mina armar, Singoalla, sade Erland och vecklade upp rockärmarna; jag är endast sjutton år, men tror du ej, att mitt famntag skulle krama Assim? Må han komma! Jag skall slå honom till jorden och trycka min häl i hans bröst.
-- Det skall du icke. Varför talar du i denna hårda ton om Assim? Vad ont har han gjort dig? Om du hotar på det sättet, vill jag aldrig komma hit.
-- Jag tål honom icke. Dock, jag hoppas att han ej skall komma hit, medan vi mötas. Stället är avlägset och skogen stor. Varför skulle han just gå hit? Jag lovar dig, Singoalla, att icke kämpa med Assim eller ens säga honom ett ont ord, om han icke retar mig. Är du nöjd nu, och vill du lova mig komma i morgon, då solen sjunkit ned bakom klipporna vid sjön?
-- Ack, det lovar jag, ty du vet icke, vad jag älskar att se ditt ansikte. I afton kan du ju komma och se vårt folks läger. Min fader väntar, att riddarens son skall besöka honom, om ej av godhet, så dock av nyfikenhet.
-- Jag skall komma, men bäst är att träffa dig ensam, Singoalla.
Nu räckte Singoalla sina händer till Erland och sade honom farväl
till i morgon. De höllo länge varandras händer och sågo i varandras
ögon; de funno behag däri. Men äntligen ropade de: -- I morgon! --
ja, i morgon! nickade glatt och ilade åt skilda håll. Men innan
Erland hunnit uppför kullen och Singoalla försvunnit i skogen, vände
sig båda och vinkade än en gång farväl och återseende.
