- Project Runeberg -  Singoalla /
I skymningen vid skogsbäcken

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I skymningen vid skogsbäcken

Solen sjunker ned bakom klipporna vid sjön; trädens toppar bada i aftonrodnad; fåglarna sätta sig till ro; klosterklockan, som kallar munkarna till aftonbön, ljuder över nejden; Erland lämnar slottet och ilar till mötet. Så träffar han Singoalla varje afton under den höga granen på kullens topp, medan skymningen smyger mellan skogens stammar. De tala i början mycket och leka som barn på den gröna stranden: -- Det finns ingen vacker flicka på jorden utom du, säger Erland till Singoalla, och hon svarar glad: -- Ack, tycker du det? Innan jag gick hit, speglade jag mig i en källa för att se, om du kunde finna mig behaglig.

Men småningom varda båda tystlåtna; hellre än att tala älska de att skåda i varandras ögon, och de kunna detta i trots av skymningen, ty de äro varandra nära och linda sina armar, den ena kring den andras hals. Då blickarna så förenas, trånar även mun till mun, och snart mötas läpparna i långa kyssar som på en gång värma och svalka -- som på en gång släcka och tända en blyg åtrå.

Varje gång Erland vandrar till kullen klingar i hans själ en sång, åt vilken hans läppar ej ge toner. Den sången lyder:

»Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar over nejden. Jag nalkas kullen, där kvällsvinden viskar i granen. Är du där, Singoalla? Jag ser dig ej, men jag anar, att du är där, ty vinden doftar av blommor, ty skogen är dejligt tyst, ty det rör sig så underligt i mitt bröst. Det vinkar däruppe på kullens topp; är det granen, som rör sina mörka grenar? Är det nyponbusken, som böjer sig, när vinden plockar hans vitröda blommor? Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon älskar? Jag vet icke, men jag anar mycket och är lycklig. Ljuvligt att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden.» --

Det främmande folket stannade på svedjelandet längre än deras hövding i början ämnat, ty den hop, på vilken de väntade, dröjde. Men Erland tänkte icke på skilsmässan, och Singoalla ej heller. Det föreföll dem, som om de alltid skulle få vara tillsammans.

Åtta dagar förledo; åtta gånger hade Singoalla sagt till sin fader: -- Jag vill gå och lära framtidssyner av ensamheten, och han hade svarat: -- Gå! Och hon hade gjort en lång villande omväg i skogen, för att gäcka Assim och föra honom åt annat håll än åt kullen vid bäcken, ifall han lurade på hennes steg. Åtta gånger hade Erland och Singoalla träffats vid kullen, där ingen annan än den trogne Käck var vittne till deras lycka, ty sällan förirrade sig en jägare hit, allra minst i skymningen, och det främmande folkets kvinnor plägade hämta vatten och bada sina barn långt borta, där bäcken flöt närmare svedjelandet.

Men mer och mer förändrades Singoallas väsen under dessa dagar. Hon bävade, då hon skulle smyga till mötet men kunde likväl icke avhålla sig därifrån, ty det sved i hennes hjärta, då hon ej såg riddarens stolte son; om natten drömde hon om honom, om dagen tänkte hon på honom, och rätt lycklig var hon icke, utom då hon kände gossens arm kring sin midja. Och likväl var hon skygg, hon visste ej varför; likväl höjde hennes själ tysta ångestrop, då han nalkades henne. Tala kunde hon knappt, då de sutto bredvid varandra, ty oro och längtan pressade skiftesvis suckar ur hennes barm; hon kunde ej mer skåda i Erlands ögon, ty det var, som om de brände hennes; hon sänkte sin blick, slöjad av långa ögonfransar, till bäckens sorlande vatten, eller höjde hon dem till de tyst skridande stjärnorna, medan Erland såg och såg på henne. Och ändå kände hon hans blick, utan att kunna möta den, som en ljuv plåga in i djupet av sin själ.

Då sade Erland en kväll, när de sutto med kinderna tryckta mot varandra, så att hans ljusbruna lockar blandade sig med hennes mörkare:

-- Sjung, Singoalla! Sjung en av ditt folks sånger!

Men Singoalla svarade knappt hörbart:

-- Jag kan ej sjunga mer.

-- Och dock hörde jag dig sjunga den första gången vi sågo varandra, då Grip ville bita dig, och jag var elak mot dig. Varför vill du icke sjunga nu? Är du sorgsen?

-- Ja.

-- Varför är du sorgsen? Har jag förtörnat dig?

-- Du! Nej, Erland! Jag vet icke, varför jag är sorgsen... Dock, måhända är det därför, att vi en gång skola skiljas...

-- Skiljas! utbrast Erland bleknande. Vill du då icke alltid stanna här?

-- Jag ville alltid vara hos dig, men jag måste följa min fader. Ja, när jag tänker därpå... ser du, jag har icke tänkt därpå förut... men nu tror jag, att jag skall dö, när jag skiljes från dig. Jag vandrar långt, långt bort, allt längre bort från dig, Erland. Då du kommer hit om kvällarna, är Singoalla icke här; men hon längtar hit och skall dö av sin längtan. Kanske skall du gråta, Erland, och ropa mitt namn, och jag kan ändå icke komma...

Singoallas ögon fylldes av tårar, och snyftningar hävde hennes barm.

Erland var blek och stum. Han hade förut icke tänkt på skilsmässans möjlighet. Han släppte Singoallas hand, och tårar framträngde även i hans ögon, ty den mystiska kärleken hade enat deras hjärtan, så att glädje och smärta och pulsslagens gång voro desamma hos båda. Men då Singoalla såg den fuktiga glansen i Erlands ögon, ville hon le, för att göra honom glad, och hon sade:

-- Var icke ledsen! Då Singoalla är borta, skall du snart glömma henne och åter bli lycklig.

-- Glömma dig! sade Erland och steg upp. Nej, jag glömmer dig aldrig, jag skiljes aldrig ifrån dig, jag följer dig, vart du går.

-- Vill du det? ropade Singoalla med strålande ögon. Vill du skiljas från din fader och moder och din sköna borg och allt annat du älskar för att följa mig?

-- Ja, svarade gossen.

-- Då skola vi vara man och hustru; du skall vara min herre och jag din slavinna; jag skall under vandringen bära dina bördor, om kvällen svalka dina fötter med det kalla vattnet, under vilan steka ditt villebråd, räcka dig bägaren, då du är törstig, sjunga för dig, då du är ledsen, och lida allt vad du lider. Det skall jag göra gärna, ty jag vet, att du älskar mig.

-- Nej, sade Erland, så skall det icke vara, utan jag skal] bära dina bördor, ty mina skuldror äro starkare än dina; jag skall jaga det villebråd och plocka de bär, som smaka dig bäst, till vår måltid; du skall icke vara min trälinna, ty det vill jag icke, och det höves icke. Men man och hustru skola vi vara.

-- Vill du icke nu genast vara min man? sade Singoalla. Jag skall göra dig därtill, såsom det tillgår hos mitt folk.

Och Singoalla framtog en liten platt sten, fäst vid en kedja, som hon bar kring halsen. I stenen var månskäran inristad -- symbolen av hennes folks Gud Alako.

Denne sten lade hon i Erlands högra hand och frågade, om han ville älska henne som sin enda kvinna intill döden och svärja henne en trohet, mot vilken den ringaste förbrytelse skulle ge henne rätt att taga hans jordiska liv och med sina böner stänga för honom himmelens port. Därtill svarade Erland ja. Då tog Singoalla stenen med månskäran i sin högra hand, avlade samma löfte och tillfogade efter sitt folks bruk, att hon ville vara sin trogne mans trogna slavinna och lida allt av hans vrede, men ingenting av hans otrohet.

Sedan detta var gjort, sade Singoalla: -- Nu är du min man, Erland, och jag är i allt lydig din vilja. Och när hon sagt detta, kastade hon sig på knä i gräset, höjde armarna mot den nytända månen och talade ord på ett tungomål, som Erland ej förstod:

-- Han är min, den ende jag älskar! Veten det, alla kvinnor, och blicken ej på honom, ty han är min och föraktar er alla. Tack, gode Alako i himmelen, ty han är min, den ende jag älskar.

Vid ett annat tillfälle skulle Erland undrat över att Singoalla nu kallade honom sin man, ehuru inga ringar voro växlade, intet bröllop på vanligt sätt hållet och ingen välsignelse uttalats över dem av en Herrens tjänare. Men nu tänkte han ej på sådant; det löfte han svurit kände han ingen svårighet att hålla, ty Singoalla var hans själs enda lust; han tänkte blott på att kyssa Singoallas mun, vila vid hennes barm och följa henne till världens ände.

-- Sätt dig bredvid mig, sade flickan, och hör en sägen, som går bland min fars folk. De säga, att den man och den kvinna, som druckit varandras blod, skola känna livets sorg och glädje, hälsa och olust på samma tid och på samma sätt; att de kunna tala till varandra med tankarna, fastän de äro på långt avstånd, och att deras hjärtan aldrig skiljas. Tror du det?

-- Jag vet icke, men jag har hört, att vänner, som ville stifta ett evigt förbund, blandade blod med varandra. Singoalla, fortfor Erland, jag vill dricka av ditt blod; vill du dricka av mitt?

-- Ja, hellre än av öknens källa, svarade Singoalla.

Erland blottade sin vänstra arm, ty den vänstra armen är närmast hjärtat; men då han tog upp sin jaktkniv för att tillfoga sig ett sår, bad Singoalla, att hon skulle få göra det. Därtill samtyckte Erland. Flickan drog sin dolk, stack dess fina udd i sin älsklings arm och uppfångade med sina läppar den lilla pärla av ungdomsblod, som sipprade fram.

Därefter blottade hon sin vänstra arm. Med dolkens udd framlockade hon en droppe av sina ådrors saft, som av Erlands bortkysstes begärligt; ja, han höljde armen med kyss på kyss och lade den kring sin hals.


The above contents can be inspected in scanned images: 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44

Project Runeberg, Thu Dec 13 22:09:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/singoall/06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free