- Project Runeberg -  Singoalla /
Tvekampen

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Tvekampen

Men vilken är den skepnad, som uppstiger i det bleka månljuset och med sin tysta närvaro hotar de älskande?

Singoalla spritter till och ropar: -- Assim!

Ett dovt, smärtsamt skratt svarar hennes rop.

Erland flög upp och drog sin jaktkniv för att gå mot främlingen. Singoalla fattade om hans väpnade hand, men han ryckte sig lös. Den svarte Assim såg kniven glimma i månens sken; han avkastade sin kappa, gjorde ett språng tillbaka, medan hans hand sökte dolken i bältet, och han sade:

-- Hövdingens dotter och slottsherrens son! Stackars Singoalla! Kvinnorna i lägret skola håna dig och männen förakta dig!...

Och i det han talade så, slungade han dolken mot Erlands huvud. Men Assims hand felade; vreden och skymningen bragte den skicklige dolkslungaren på skam. Erland gick emot honom med höjd kniv. Assim gjorde ett språng tillbaka, ett vigt språng: han sträckte ut sina armar, hans svarta ögon följde det hotande vapnets rörelser, fingrarna öppnade sig för att i rätta ögonblicket gripa om Erlands lyfta hand, och den smidiga kroppen böjde sig för att med ett oväntat sidosprång undvika hugget, om handen ej kunde avvärja det.

-- Assim är utan vapen, nåd åt Assim, ropade Singoalla och förde händerna vilt genom sitt hår.

-- Är du vapenlös? ropade Erland och sänkte sin hand.

-- Ja, svarade Assim, men jag är en man.

Erland kastade jaktkniven i gräset för att efter nordisk sed utan vapen kämpa mot vapenlös.

Erland, den blonde göten, var sjutton år, skägglös och långt ifrån fullvuxen; Assim, den mörke ättlingen från Ganges, hade vandrat i tjugusex somrar, oräknat de två, hans moder burit honom på sin rygg.

De gå emot varandra, de lyfta armarna, de trycka bröst mot bröst; deras ådror svälla, deras muskler spännas från hjässan till fotabjället.

Men nu är segern avgjord. Den blonde göten har kastat den mörke främlingen till marken; hans knä trycker hårt mot den fallnes bröst och handen griper kring hans strupe.

Då ilar flickan till kämparna att beveka segraren, bedja för den övervunne. Erland lyssnar, släpper sitt tag och reser sig.

Assim stiger upp, men hans blick är häftad vid jorden. Han tager sin kappa, sveper sig i den och smyger bort.

-- Ve mig! ropar Singoalla. Han skall omtala allt i lägret. Min fader skall slå mig, männen förakta mig och kvinnorna håna mig!

-- Nej, sade Erland, det skall icke ske.

Nej, upprepade Singoalla, det bör icke ske, ty vi äro man och hustru.

-- Kom, sade Erland, jag följer dig till lägret för att tala vid din fader. Då jag är vid din sida, har Singoalla inte att frukta.

-- Min man, sade flickan.

-- Min hustru! sade gossen, lyfte henne i sin famn, bar henne över bäcken och gick med henne in i skogen.


The above contents can be inspected in scanned images: 45, 46, 47

Project Runeberg, Thu Dec 13 22:09:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/singoall/07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free