- Project Runeberg -  Singoalla /
Giftdrycken

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Giftdrycken

Då Assim sade, att Erland var död, talade icke sanningen ur hans mun, utan svartsjukan och hågen att rädda Singoalla.

Men Erland var nära döden; det fordrades den sista ansträngningen av hans kraftiga natur och pater Henriks läkekonst för att segra över giftdrycken. Patern upptäckte sjukdomens orsak; brytningen inställde sig snart nog, och Erlands liv var från det ögonblicket utom fara; men efterverkningarna fortforo länge och voro av förfärlig art, ty hans själsförmögenheter, i synnerhet hågkomsten av det förflutna, voro nästan släckta. Knappt nog igenkände han sin fader och moder. Patern satt under sjukdomens långa dagar vid hans säng och förströdde honom med sagor. Han lyssnade och uppfattade med möda sammanhanget i de enkla historierna. De sagor, patern berättade, valde han med särskild avsikt: de rörde sig uteslutande kring unga riddare, som förhäxats av bergsrån och trollkvinnor, och som ur horn, bräddade med gift, insupit kärlek och glömska av det förflutna. I Erlands själ togo småningom dessa bergsrån och trollkvinnor skepnaden av en ung skön flicka, mot vars bild han i början log, men som snart förekom honom hemlighetsfull och förskräcklig. Denna flicka var Singoalla.

Stundom undföll Singoallas namn hans läppar; men det skedde tanklöst, och ljudet av detta namn, förut så älskat, trängde då, liksom sade det kommit ur en annan mun, helt främmande in i hans själ och fyllde honom med ångest.

Han påminde sig oredigt det äventyr han utstått i det vandrande folkets läger; han kände sina armar bundna och såg en dolk måttad mot sitt bröst. Men handen, som syntes honom föra denna dolk, tillhörde än en mörk man med hemska ögon, än en trolsk flicka, och denna flicka var Singoalla.

Dock lekte hans inbillning även med spillror av ett skönare förflutet. Han såg sig stundom försatt till kullen vid bäcken och plockade där blommor i sällskap med en flicka, som föreföll honom ljuv och älskvärd.

Men denna kvinnobild bar icke Singoallas, utan Helena Ulfsax' milda drag. Ooh detta var icke underligt, ty Helena Ulfsax vakade ofta vid den sjukes säng, och hans ögon avspeglade då hennes anlete.

Äntligen var Erland så återställd, att han kunde gå ut. Stödd på sin moders arm och ledsagad av den ljuslockiga Helena, vandrade han in i den doftande skogen och insöp himmelens friska luft. Tillfälligtvis, eller måhända av vana, gick han den stig han själv banat till kullen vid bäcken, hans förra mötesställe med Singoalla. Granen susade som vanligt på kullens topp, bäcken sorlade ock som vanligt, och samma blommor växte där som förr. Erland satte sig vid bäckens rand; en svag hågkomst av något ljuvligt förflutet spelade genom hans minnes töcken och uppfyllde hans bröst med ljuvt vemod. Han blickade upp, såg Helena vid sin sida och förde hennes hand till sina läppar.

Men riddar Bengt hade nu beslutit, att Erland, när han var någorlunda återställd, skulle lämna fädernehemmet för att i livets flod återhämta mod och levnadslust och i krigets skola utbilda sig till man och riddare.

Ingen önskade detta hellre än Erland själv. Han ville, såsom forntidens krigare, genom mandom förvärva namn och ära. Ynglingaårens lust för äventyr vaknade. Sommaren tillbragtes med tillredelser för resan. Tjugo man av riddarens underhavande utrustades för att följa Erland. Han valde dem själv bland bygdens raskaste svenner, och dagligen övade han dem i vapen på slottets borggård.

Hösten nalkades, och nu tog Erland farväl och drog, rikt försedd med vapen, hästar och penningar, bort med sin lilla skara. Vägen togs till Kalmar, varifrån en skuta skulle föra äventyrarna till Tyskland, där Erland ville tillbjuda kejsaren sin tjänst.

Men innan Erland lämnade Ekö slott, hade han och Helena Ulfsax svurit varandra trohet.

Då havets böljor dansade kring Erlands skuta och buro honom allt längre från fosterlandets strand, hände stundom, att besynnerliga tankar rörde sig hos ynglingen. Namnet Singoalla genljöd i hans sinne och förvirrade det. Han på en gång avskydde och älskade detta namn. I dess klang lågo kärlek och svärmeri, gift och trolldom. Stundom glänste i hans hågkomst bruna ögon, rodnade bruna kinder och ville liksom trotsa bilden av Erlands trolovade, den milda Helena, ville liksom med sin skönhet överlysa hennes; då sade Erland:

-- Vik bort, gudlösa syn ur min själ!... och han visslade på vind, ställde sig vid rodret och styrde sin köl mot södern.


The above contents can be inspected in scanned images: 76, 77, 78, 79

Project Runeberg, Thu Dec 13 22:09:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/singoall/11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free