Singoalla / Sorgbarn (1915) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Sorgbarn

Tio år hava förflutit och många skiften under den tiden timat.

Herre på Ekö slott är nu riddar Erland Månesköld; hans fru är Helena Ulfsax, och hon bär redan en liten Erland vid sin barm.

Riddlar Bengt och fru Elfrida äro avsomnade. Då Erland från sin utländska färd, mätt på krig, blodsutgjutelse och tom ära, återkom till hemmet, vilade de båda redan i sin murade grav under klosterkyrkans altare.

Men pater Henrik lever, och såsom han fordom besökte riddar Bengt, besöker han nu riddar Erland och sitter om aftonen i salen vid hans sida, samtalande om de märkliga händelser riddaren upplevat i främmande land. Fru Helena lyssnar och småler åt sin lille son; tärnorna lyssna även, där de längst bort i salen svänga sina sländor.

Erland är lycklig med sin maka; men hans sällhet är ej oblandad, och vilken jordisk lycka är väl det? Han har i stridens vimmel urladdat sin ungdoms eld; manligt allvar, stundom övergående till dysterhet, vilar på hans panna; han har prövat livet och människorna, nu söker han vid den husliga härden, i stillhet och glömska, sin jordiska trevnad.

Men i djupet av hans själ dväljes en skugga, som suckar i sitt mörker och vill stiga upp i tankens och känslans ljus. Dock, riddaren förbannar hennes suckan och besvärjer henne, som en ond ande, att förbliva stilla i sitt djup -- ty alldeles förjaga henne förmår han icke.

Denna bild är Singoalla.

Denna skugga följde honom i strider och äventyr, glädje och sorg, under tider av fyllt hopp och tider av gäckad väntan. Hans minne av den bruna flickan har visserligen klarnat; men står dock i hemsk belysning, lik den, som vilar över heden, då månen blodröd går upp över synranden. Det är oupphörligt förenat med minnen av möten nattetid i skogen, av helgerån, giftdrycker, dolkstygn, trolldom och hedniskt väsen. Och likväl tillstår han stundom för sig själv, att han med kärlek fasthänger vid denna bild; i sådana stunder vill han ej skåda sin Helena i ögonen; han rider ut i skogen, rider vilt, så att hästen betäckes av fradga, rider länge, intill dess natten ruvar över nejden.

En sommarafton, då riddaren, ansatt av sitt dystra lynne red i skogen, kom ett åskväder med strida regnskurar. Han sökte skydd i klostret, i vars grannskap han var. Brodern portvaktaren, nu så skallig av ålder att tonsuren för honom var överflödig, öppnade porten, hälsade riddaren och sade honom, att priorn var i bokrummet. Riddaren gick in och fann sin gamle lärare, med pennan i hand, skrivande i en foliant, på vilken han för tio år sedan började arbeta. Det var den outtröttliga fliten, som lägger sandkorn till sandkorn, till dess berget är färdigt, såsom tiden lägger sekund till sekund och med samlade sekunder härmar evigheten. Rummet var sig likt, dunkelt och högtidligt; björkarna skuggade som fordom det gröna bågfönstret, och folianterna stodo på sina gamla hyllor; ja, det märke, som patern för tio år sedan, under den sista lästimmen med sin lärjunge, lade vid Extremum hunc, Arethusa, mihi concede laborem, fanns ännu i den gamle Virgilius. Men den forne lärjungen var icke mer gosse, utan en man med allvarlig panna och bleka, skäggvuxna kinder.

Riddar Erland satte sig vid paterns sida. Det utanför rasande ovädret, de mot fönstret slående regnskurarnas vemodiga sorl stämde samtalet i dyster ton. De båda männen samtalade om mänskliga tingens förgänglighet, men då Erland endast såg det skiftande, flyende, skummande och försvinnande i tidens flod, pekade patern mot himmelen och påminde om det oförgängliga; då Erland yppade, att han ingenstädes funnit ren metall i människonaturen, utan alltid slaggblandad, sade patern: -- Stoft är stoft, ande är ande. Men även här i stoftet skall anden dock varda herre. Materien är underkastad ett andevardande, himmelen skall nedstiga till jorden och en ny tid komma för människosläktet.

-- Tror ni det, fromme fader? sade Erland. Måhända är det då byggmästaren, som nu går över jordens grund och röjer marken för den nya byggnaden?

-- Vad menar du? sade munken.

-- Jag menar pesten, den svarta döden, böldsjukan, som härjar världen. Jag har förut sagt er, vad jag såg i Tyskland, Italien, Frankrike, ja vart jag ställde min kosa. Då jag återvände hit, lämnade jag bakom mig en kyrkogård, alla söderns land, full av jämmer, död och förruttnelse. Människorna dogo icke annorlunda än säden faller för lien. Lübeck var den sista stad jag såg i romerske kejsarens rike, ty där inskeppade jag mig åter till Kalmar, och på Lübecks gator lågo nio tusen lik. Jag har hört omtalas städer, där hundra tusen människor dogo inom få dagar. Är ej detta byggmästaren, som vandrar över jordens grund och röjer marken för den nya byggnaden? Skall icke ordningen snart komma även till oss?

-- Miserere, Domine! Herre, förbarma dig! mumlade patern med sammanknäppta händer.

-- Se, fortfor riddaren och pekade mot fönstret; se dessa droppar, som falla mot rutorna och glida som i bäckar ned! Måhända hade moln, som alstrat dem, drivit hit från söderns pestsmittade bygder, där de uppsupit giftångorna från de lik, som hölja jorden; måhända äro dessa moln mordängelns mantel, som fladdrar över våra huvuden; måhända bär varenda av dessa droppar i sitt sköte fröet till de levandes förintelse. Vem vet?

-- Herre, förbarma dig! viskade munken.

Mörkret i bokrummet ökades av de svarta skyar, som drogo över himlavalvet. Då och då ljungade en blixt genom rymden och kastade ett bländande sken i rummet. Det var som om en röst från himmelen sannat riddarens hemska gissning.

-- Det går en sägen, fortfor denne, att pestens ankomst till en ort bådas genom en syn. Man ser tidigt på morgonen en gosse träda in genom stadsporten med en räfsa i handen. Räfsar han utanför ett hus, dö där många. Stundom följes han av en flicka, som bär en kvist, och sopar hon utanför ett hus, dö alla där. Men detta är väl bara en saga. Visst är, att de flesta människor tro yttersta domen nära och därför testamentera sin egendom till kyrkor och kloster.

-- Du sade sant, det är byggmästaren, som röjer marken för sitt nya hus. Erland, när jag såg dig anlända hem och såg den vita mantel med rött kors, som höljde din rustning, då sade jag till mig själv: Se där en stridsman, som vigt sitt svärd åt trons utbredande, sin lekamen åt späkningen, sin egendom åt kyrkan, sitt allt åt Gud! Jag trodde, att du avlagt en andlig riddarordens löfte, att du var munk och krigare i en man. Jag gladde mig däråt, ty det var sådan jag drömde mig din framtid, då du var gosse; det var detta mål jag ville att du självmant skulle söka. Väl är icke allt detta uppfyllt; du har kämpat mot de otrogna i Lithauen, men är en världslig man: du har maka och son. Vet, unge riddare, att en byggnad uppföres med jorden till grundval, med himmelen till tak. En ny väldig arbetare har lagt sin hand på verket, och påskyndar det med jättefart; ja, denne arbetare är, såsom du sade, ingen annan än Pesten, som nu härjar jorden. Människorna, sade du även, testamentera sin egendom till kyrkor och kloster. Väl, byggnaden reser sig således sten för sten. Den mycket haver, honom skall mer varda givet. Guldets onda elementarande kristnas icke, förrän han bundits i kyrkans band; då varder han en ängel, som ur ymnighetshornet välsignar jorden. Allt, allt, vad jordisk rikedom heter, skall, penning för penning, samlas i kyrkans sköte; och då allt, allt är samlat där, var är då de jordiska furstarnas makt? var den rike, som förtrycker den fattige? var den nödlidande, som förgäves ropar på bröd? var en andlig förmåga, som ej skall utvecklas i Guds tjänst? var en gnista snille, som ej skall framletas ur askan och upplivas till ett stort ljus? var en enda barnasjäl, som ej med alla sina slumrande förmögenheter skall utbildas till en fullkomlig människosjäl? Då kyrkan äger allt, så är också allt gemensamt, hela mänskligheten ett brödraskap, förenat i kärleksmåltider kring Kristi bord; då är ingen rik, men heller ingen fattig; då är det tusenåriga riket kommet. Ja, må det komma! Amen! Erland, det är detta mål, till vilket ett förbund, utbrett över hela kristenheten, strävar. Förbundets huvud är vår fader i Rom, och jag är en av dess ringaste medlemmar med föga kraft, men med god vilja och gott hopp...

Ovädret fortfor. Det var nu mörkt, och patern tände en lampa. Dess matta ljus kunde ej dölja de vita blixtar, som allt emellanåt fladdrade över fönstrets svarta grund och göto sitt sken på riddarens och munkens bleka anleten.

-- Följ mig till kapellet... Guds röst höres i stormen... låt oss bedja! sade patern och steg upp. Erland följde honom.

Munkarna kallades till kapellet. Vaxljusen i grenstakarna tändes. Samlade kring altaret och knäböjda vid detta uppstämde munkarna en sång, i vars toner dallrade känslor, för vilka intet hjärta är alldeles främmande; människans rädsla för naturens övermakt och vrede, för hennes dunkla alstringskraft och omotståndliga förstörelselusta, men även människans förtröstan till ett barmhärtigt väsen, vars kärlek är närvarande även i ödeläggelsen.

Med munkarnas sång förenade sig ljuden från klockornas helgade malm. Men högre och kraftigare än de dånade åskan, brusade stormen.

När bönen var ändad återvände patern och riddaren till bokrummet. Klockorna klämtade ännu; de skulle ringa, så länge stormen fortfor, och mana det kringboende folket till bön.

Riddaren ville nu återvända hem och ämnade gå till sin häst, som överlämnats i brodern Johannes' vård. Men i samma stund inträdde denne och anmälde, att en gosse av främmande och ovanligt utseende ville tala vid priorn.

-- Varifrån kommer han i detta oväder? sporde priorn förundrad.

-- Jag vet icke.

Priorn och även riddaren tänkte ögonblickligt på den syn, som troddes båda pesten.

Gossen infördes i bokrummet och åsågs med undran av patern och riddaren. Han var liten späd, omkring nio år gammal. Regnvatten droppade ur hans långa, mörka lockar, men en kappa, som han avlagt därute i valvgången, hade skyddat hans bruna dräkt mot väta. Hans anletsdrag voro sköna, men buro en sådan prägel att man knappast trodde sig se ett barn ty det låg så djupt allvar på hans panna, så mörk erfarenhet och hemlighetsfull glans i hans ögon, så mycket tyst och tåligt lidande på hans bleka kinder, i linjerna kring hans lilla mun och i den fina åderteckningen på hans stora ögonlock, att det bildade icke en naturlig, utan övernaturlig samklang med hans barnsliga ansikte. Hans dräkt var, som nämnt är, brun och i tyget grov, men likväl så skuren, som om den förfärdigats av en moder, stolt över sitt barns skönhet.

Var det pestgossen? Nej, han bar icke den hemska räfsan... Nej, han var ej en skenbild, utan en liten varelse med människoblod i ådrorna.

-- Vem är du? frågade patern och lyste med lampan på främlingen.

-- Jag heter Sorgbarn.

-- Har du vandrat långt i detta förfärliga oväder, stackars barn?

-- Ja.

-- Varifrån kommer du?

-- Fjärran från.

-- Sorgbarn! Ett ovanligt namn! Dock känt i den heliga skrift. Är du ensam?

-- Ja.

-- Är du kristen? frågade riddar Erland hastigt.

Gossen jakade åter.

-- Kan du uttala Guds och Kristi namn? frågade priorn till yttermera visso.

-- Gud och Kristus, upprepade gossen, i det han böjde huvudet och gjorde korstecknet.

-- Nåväl, fortfor priorn lugnad, säg mig nu vad ditt ärende är, och giv mig även närmare besked än hittills om skälet till din vandring, huru du kommit hit, och vem din fader och vem din moder är. Därefter skall du föras till klosterköket för att äta dig mätt, och sedan det skett, skall du få en säng att vila i, ty trött och hungrig måtte du vara.

Medan priorn talade så, sken en blixt in i rummet och rullade åskan så häftigt över deras huvuden, att patern och riddaren korsade sig och sade: -- Miserere! Men Sorgbarn stod lugnt med ögonen fästa på golvet.

-- Kom fram, sade riddaren till gossen, och låt mig närmare se på dig!

Sorgbarn gick fram och såg riddaren i ögonen.

Riddar Erland lade sin hand på hans huvud och suckade djupt -- han visste ej varför. Han kunde ej skilja sin blick från gossens drag; de påminde honom om något förflutet. Och under det han så betraktade den lille vandrarens ansikte, började åter skuggan, som dvaldes i hans själs djup, att sucka, röra sig och söka tränga upp i själens ljusare, av minnets klarhet lysta ängder. Då grep riddaren med omedveten häftighet om den lilles arm och tvekade, om han skulle trycka honom till sitt bröst eller slunga honom bort med sin arms hela kraft. Men gossen gav riddaren en blick, som om han ville säga: -- Släpp min arm! Du gör mig illa.

De upplysningar patern äskade vann han endast genom många upprepade frågor. Se här vad han fick veta:

Sorgbarn hade vandrat långt, genom stora skogar, genom många städer och farit över vida vatten. Vad dessa skogar, städer och vatten hette, det visste han ej, ty han var icke vetgirig på namn, och de namn han hört, hade han glömt. På sin vandring var han icke ensam; han hade haft följeslagare. Men vilka, därom gav han föga besked. Då patern frågade om detta teg han, likasom han ej förstått frågan, och då patern upprepade den, teg han åter.

Om ändamålet med sin vandring berättade Sorgbarn följande, som icke litet förvånade både patern och riddaren:

-- Det är vordet uppenbart för min moder, att ett kloster skulle finnas i denna nejd, vilket en gång i förflutna år plundrades av hedningar. Det är likaledes uppenbart för min moder, att de rövade skatterna skulle återfinnas genom mig, om hon med mig ville företaga en vallfärd till det avlägsna klostret, och om en riddare, som är herre över trakten där omkring, ville taga mig till sin ende livtjänare, och jag ville tjäna honom i hundra dagar och sova på mattan vid hans dörr. Då sade min moder, att det vore ett Gud behagligt verk att uträtta detta; min moder sade ock, att hon var mycket olycklig, och att Gud kanske skulle återgiva henne lycka, om denna uppenbarelse fullbordades. Hon sade även, att vi borde göra detta för min faders själs skull, ty min fader hade syndat mycket, i det han brutit ett heligt löfte. Därjämte var min moder glad, att hon fått denna uppenbarelse; hon dröjde icke att giva sig på väg och tog mig med sig. Jag hade även en annan ledsagare, men nu är jag ensam. Är detta det kloster, till vilket jag är sänd? Har detta kloster hemsökts av hedningar? Bor här bredvid någon riddare, som heter Erland, ty så skall vara hans namn?

-- Den Gud, som hägnat dig på din långa väg, späde pilgrim, har ock lett dina steg rätt, sade patern och betraktade Sorgbarn med vördnad. Ja, detta kloster plundrades för tio år sedan av hedningar, och den riddare du söker sitter här. Denne man är riddar Erland Bengtson Månesköld. Det synes, som om Gud med detta ville göra ett underverk i våra tider. Utgången skall visa det. Dock icke sällan hör man omtalas lika underbara syner och uppenbarelser. Undfick din moder sin uppenbarelse i vaket eller drömmande tillstånd, du unga Sorgbarn?

Men Sorgbarn svarade ej på denna fråga, ty hela hans uppmärksamhet var fäst på riddaren. Gossen skakade på huvudet och sade till sig själv:

-- Nej, sådan är han icke. Min moder sade, att han är ung, vacker och skägglös.

-- Vad vilja dina ögon? frågade riddaren, som suttit tyst med pannan lutad i handen. Hans röst var sträng, då han gjorde frågan.

-- Är du riddar Erland? frågade Sorgbarn.

-- Ja... och du, landstrykare, vem är din fader och vem är din moder? Du har sagt mycket, men icke detta. Ditt tal har varit långt och slingrande som en ål. Det har runnit bort utan att lämna spår. Vem är du själv? Av allt vad du sagt vet jag ingenting.

Nu började pater Henrik i väl valda ordalag föreställa riddaren, att detta ej var rätta sättet att bemöta en pilgrim, ung och värnlös som denne, och kommen i så underbart ärende. Icke allena för pilgrimens egen skull, ej blott för hans faders och moders, ej heller endast för klostrets, utan förnämligast för att se, om ej Gud med detta ville bevisa ett underverk, vore det riddar Erlands skyldighet att emottaga pilgrimen i sitt hus och låta honom sova på sin matta. Vore villfarelse eller svek med i spelet, skulle väl detta snart röjas om icke förr, så efter de hundra dagarnas förlopp.

Patern tillade, att Sorgbarn skulle denna natt vila i klostret, men att om riddaren för den bestämda tiden ville taga honom till tjänare, skulle det fromma verk, som barnet med denna tjänst uträttade, följande morgon invigas med en högtidlig mässa i klostrets kapell, vilken riddaren och fru Helena inbjödos att övervara.

-- Nåväl, svarade riddaren, det må så bliva. Och han fortfor viskande: -- Om jag ej hört denne gosse uttala Guds och Kristi namn, skulle jag tro honom vara en ond ande, ett hemskt spökelse, ett bländverk från avgrunden. Se hans ögon! Äro de ett barns ögon? Talar ej olyckan ur deras mörka djup? Jag säger er, fromme fader, bestänk detta barn i morgon rikligen med vigvatten!

-- För mig är hans ansikte intagande, och ej heller ser jag något ont i hans ögon, svarade priorn.

-- Jag tänker på pestgossen, mumlade riddaren; måtte den här icke föra olyckan i mitt hus!

-- Vilken tanke!

Riddaren bläddrade mekaniskt i handskriften som låg framför honom, sänkte huvudet i båda sina händer, men lyfte det igen och såg med en blick av överraskning och nästan rädd misstänksamhet mot dörren, ty han hörde något där ifrån: en halvt viskande, halvt sjungande barnröst, ledsagad av toner med en skär, spröd, eterisk klang.

-- Vad är detta? Är det han? Vågar ihan sjunga i vår närvaro? Och då åskan går! Miskunda dig Gud! Vilken blixt!

Riddaren ville stiga upp. Hans ögon voro hotfullt riktade på gossen; men patern lade hejdande sin hand på hans arm. Även patern var förvånad, när han hörde Sorgbarn sjunga och såg honom knäböjd knäppa med fingrarna på glasbitar som han framtagit ur sina kläder och lagt på golvet. Väl är det sant att barn pläga hastigt byta allvar i lek och lek i allvar, men att göra det nu och under sådana förhållanden var dock högligen överraskande. Riddaren vände sitt ansikte mot patern och sade:

-- Min gamle lärare, jag blygs, när jag säger det, och jag förstår det icke själv, men detta barn, om det är ett barn, förvirrar mig, skrämmer mig, uppjagar stygga minnen och inbillningar. Du hör ju, att han sjunger! Tro mig, det är en trollsång. Vet du vad? Jag hörde i min gossetid en landstrykare, den gången en gubbe, sjunga en trollsång som gjorde mig halvgalen av lust att rusa in i mannaskaror och slå och döda och dödas. Han sjöng om Satan, som han kallade Oden, i spetsen för svear och göter, våra olyckliga hednafäder, eggande dem till kamp, förmodligen mot kristendomens stridsmän. Han sjöng om pilforsar, störtande ned i spjutskogar, om ett vapenhav, vältrande skriande böljor, piskade av valkyriestormen och skimrande i svärdens ljungeldslågor. Jag såg, ja jag såg Satan på den åttafotade helveteshästen. Gråa moln och blåa himmelsflikar fladdrade från hans axlar. Jag hörde hans rop mitt genom stridslurar, dånande som domsbasuner. Minnet skär mig genom märg och ben. Jag var förtrollad, förhäxad, utom mig. De kringstrykande sångarna äro ett farligt folk. Väl, att de nu i det närmaste försvunnit. Den här pojken är av deras yngel. Tysta honom!

Sorgbarns sång var vemodig och omfattade endast några toner, som bildade en enformig, ödslig och främmande melodi. Om riddaren och patern velat lyssna till Sorgbarns sång, skulle de på en mellanstund, då åskan var tyst, kunnat höra följande ord, ledsagade av glasbitarnas klang, regnets sorl därute och klockornas dån från tornet:

Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän över skummande sjö, över susande skogars mörker,
tranan skriar på ödsligt skär,
falken dväljes i klyftans skygd;
trött att jaga han gömt sin näbb i
vingens av skurar tyngda dun.

Solen gick ned, det svartnar så djupt under gran och fura,
regnet sorlar och ränniln suckar i bergets mossa,
molnet löser i sorg sin gråt,
sonen vilar på moderns sköt,
molnets son och hans sorgsna moder
längta att svinna i tårar hän.

Dessa ord sjöng Sorgbarn, men innan han slutat sin sång, steg riddaren upp, gick fram till hsnom och trampade glasbitarna i smulor.

-- Hör du icke åskan? sade han och fattade gossen häftigt i armen. Vill du gäcka Guds röst i stormen? Var ha du lärt seder? Höves det ej den fromme att korsa sig och böja sitt huvud för blixten? Är du en hedning?

Sorgbarn såg på sitt smulade klangverk och sedan på riddaren.

-- Får jag tjäna dig i hundra dagar eller icke? frågade han, liksom han ej förstått riddarens vrede.

Denne släppte hans arm och kunde knappt uthärda hans blick, men svarade:

-- Du må komma, ty det lyster mig se, vem du är. Men dessa hundra dagar skola icke varda dina sötebrödsdagar, var viss därom! Du skall få sova på min matta, men också vara min hund och lönas med sparkar. Och återfinnas icke de plundrade klosterskatterna genom dig, såsom du föregiver att det är uppenbarat din moder, då har du värre att vänta.

Sorgbarn tycktes icke frukta utan glädjas åt löftet, ty det skimrade liksom fröjd i hans mörka ögon.

Riddaren önskade nu god natt åt priorn, som i hjärtat var ledsen över hans hårdhet mot den lille pilgrimen. Men pater Henrik sökte gottgöra detta med att visa gossen dess större godhet; när riddaren gått, förde priorn Sorgbarn icke till klosterköket, utan till munkarnas bord i refektorium, satte honom vid måltiden mellan sig och den äldste klosterbrodern och talade med munkarna om hans vallfärd och märkvärdiga ärende.

Sedan bröderna hört detta, visade de Sorgbarn större vördnad än äldre män vilja tillmäta gossar.

Efter måltiden bäddades åt Sorgbarn en säng i bokrummet, där han överlämnades åt ensamheten, sedan priorn önskat honom godnatt, välsignat honom och återvänt till sin cell.