Icke litet fägnade det fru Helena att se det hastiga skifte, som timat i riddar Erlands sinnelag mot Sorgbarn. Tålamod och mildhet segra över vrede, tänkte fru Helena; dessutom hade det väl medverkat något till riddarens blidare uppförande, att Sorgbarn funnit den gyllene kronan, och uppenbarelsen således var sannfärdig. Så trodde åtminstone fru Helena.
Ja, riddar Erland visade allt ifrån elfte dagen av den lille pilgrimens vistelse i slottet vänlighet emot honom. Detta verkade även på Sorgbarn, så att hans väsen var mer fritt och sig själv likt. I riddarens närvaro spelade han på glasbitar och sjöng, obekymrad om någon hörde honom eller ej. Han kände nu ingen bitterhet eller vad det kunde vara, som utpressat hans tysta tårar, då riddaren smekte sin son. Han såg herr Erland fritt i ögonen och smålog, när han framräckte bägaren. Men skogen besökte han dagligen på de timmar, när ej riddaren krävde hans tjänst, och Käck följde honom nästan alltid.
På tolfte dagen hände, att pater Henrik gick till slottet, dels för att se den lille pilgrimen, som han höll kär och betraktade med större vördnad, allt sedan den underbart återfunna kronan ånyo prydde den heliga jungfruns bild i klostret; dels ock för att meddela riddaren innehållet av ett brev som anlänt från ett kloster upp emot norska gränsen.
Men då patern kom till slottet fick han veta att Sorgbarn länge varit i skogen. Däremot var riddar Erland nyss hemkommen, och pater Henrik gick då till honom.
Paterns anlete, annars på en gång lugnt och livligt i ut trycket, bar tydligt vittnesbörd om en tung och orolig sinnesstämning. De båda männen träffades i tornkammaren.
-- En sorglig nyhet, sade patern, lade brevet på bordet och satte sig tungt i en länstol. Detta pergament är mig tillsänt från min broder Benediktus, prior i Gudtorps kloster, som ligger vid gränsen av Norge.
-- Än sedan? frågade riddaren.
-- Du spådde sant... jag fruktade det... Läs! Han nalkas oss med
stora steg, Guds vredes dag,
Riddar Erlands bleka kinder vordo blekare. Han fattade pergamentet, och hans blick föll på följande rader:
»Den hemske mandråparen lär kommit till norska staden Bergen med
ett redlöst angliskt skepp, vars besättning var död, då skeppet drev
in på redden. Han skonar varken hög eller låg, klerk eller lekman,
rik eller fattig. I Nidaros är ärkebiskop Arne med hela domkapitlet
slagen av honom. Han har vandrat från dal till dal och bortsopat allt
levande, icke allena människor utan husdjuren, vilddjuren, ja fåglarna
under himmelen. Nu är han här.
-- Gud vare oss nådig! sade riddaren med djup röst. Detta brev är redan gammalt. Måhända är oss den store mandråparen helt nära. Svårt är att hava hustru och barn i sådana tider.
-- Bäst är att ingenting jordiskt älska, sade patern; då förskräcker icke dödens port.
-- Jag har sett pesten helt nära, fortfor riddaren; jag har i de sydländska städerna vandrat bland likhögar, burit sjuka på min rygg, känt deras andedräkt blandas med min, och dock lever jag än.
-- Vårt öde står i Guds hand... Med denna tanke lyfte patern den fasa, varmed olycksbudet först slagit honom, från sin själ, och andades åter fritt.
-- Ja, ni har rätt: vårt öde står i Guds hand. Fromme fader, vore Sorgbarn, min munskänk, här, skulle vi lätta våra hjärtan med en bägare gott vin. Dock, han infinner sig snart, ty han sköter sin tjänst noggrant.
Och riddaren skådade ut genom fönstret, ty hans hjärta, som grymt kämpat mot sin egen känsla, hade nu utan motstånd övergivit sig åt en sådan tillgivenhet för Sorgbarn, att det längtade efter honom var stund han var borta. Denna känsla var hemlighetsfull och oförklarlig. Visst voro Sorgbarns ögon speglar för Sorgbarns egen själ, men likväl förekom det riddaren, som om ur djupet av dessa ögon blickade två andra, i vilka han först med bävan, sedan med lugn igenkände en likhet med Singoallas... först med bävan, ty minnet av Singoalla var för honom ett hedniskt minne, genom giftdryckens lekamliga och vidskepliga sagors andliga verkningar förenat med bilder av helgerån, svek, mord och trolldom; ty minnet av Singoalla var även förenat med hågkomsten av en ed, visserligen hednisk, men dock en ed, som riddaren brutit, och med minnet av en vedergällning, som denna ed skulle draga över hans huvud... sedan med lugn, ty genom den lille pilgrimen liksom kristnades detta minne, och riddaren tyckte sig känna, att han med godhet mot Sorgbarn kunde försona vad han ofrivilligt brutit mot Singoalla.
Men vi lämne riddaren och följe Sorgbarns väg i skogen! Så fort, att hans bleka kinder färgades av rodnad, hade Sorgbarn ilat bland granarna längs insjöns strand, till dess han kom till en sammangyttrad hop av branta klippor, väldiga delar av ett berg, som urtidens krafter söndersprängt, och vars stycken nu på villsamt sätt stodo lutande mot eller vältrade på varandra.
Sorgbarn inträngde i irrgångarna bland dessa klippor, klättrade än upp, än ned, och stod äntligen i en grotta, dit endast matt dager letade sig väg mellan hällar, slängda som tak över lutande granitblock. Käck hade följt gossen på hans bland ris och snår knappt skönjbara stig.
Grottan var bebodd. En mossbädd, klädd med skinn av skogens djur, följde de oregelbundna väggarna. En flat sten gjorde tjänst som bord i hålans mitt. På golvet lågo en båge, en bunt pilar och ett svärd, och där bredvid svedda grenar på en hög av kol och aska.
Två skepnader sutto i skymningen där inne, när Sorgbarn kom med Käck. Den ena var en man, mager, svartbrun och skumt blickande ur ihåliga ögon. Den andra var en kvinna, mörk och mager liksom mannen. Båda tego ooh stirrade framför sig. Onämneligt lidande suckade i varje drag av denna kvinnas anlete; trånande smärta hade tecknat linjerna av hennes gestalt. Men skönhet låg ännu, ett blekt, händöende skimmer, över denna bild av sorgen; en vemodig skönhet, påminnande om sin egen stundande förintelse.
-- Sorgbarn är här, sade mannen, ty kvinnan hade icke hört ljuden av gossens steg, icke ens märkt, att Käck lagt sig på mossbädden bredvid henne, när han gäspade och sträckte sig alldeles hemmavant.
Kvinnan spratt till och såg upp. Sorgbarn hade lagt sina armar kring hennes hals, kysste henne på mun, ögon och panna, tryckte sin kind mot hennes och sade:
-- Goda moder, jag bär ett glatt budskap till din själ.
Singoalla -- ty denna kvinna var Singoalla -- svarade då med livat anlete
-- Ett glatt budskap? Vill du giva mig en solstråle, du son av en grym fader? Sorgens barn, älskade, älskade, giv mig honom, men låt honom ej försvinna!
Singoalla fattade Sorgbarns hand och förde den över sin panna.
-- Min fader hatar mig icke längre sade Sorgbarn. -- Det var detta budskap han ville framföra.
-- Assim! ropade Singoalla till den mörke mannen; hör du? Erland hatar icke längre sin och Singoallas son!
-- Jag hör, svarade mannen dovt; kraften kan då verka. Låt den verka snart.
-- Han hatar dig icke längre, upprepade Singoalla med gränslös förtjusning. Har han kallat dig son, anar han, att du är hans son? Säger han icke stundom, att du liknar Singoalla? Har han aldrig nämnt mitt namn till dig? Visst har han det!
-- Nej.
Singoalla förde handen till pannan.
-- Nej, sade hon saktare, jag borde veta det... Sorgbarn, är fru Helena mycket skön? Smeker riddaren ofta sin maka? Älskar han henne mycket?
-- Ja, svarade Sorgbarn, och Singoalla vände bort sitt ansikte och dolde det mot den kalla klippan.
-- Låt kraften verka! hördes Assims röst.
-- Var icke ledsen, moder, bad Sorgbarn och förnyade sina smekningar, till dess Singoalla åter vände sitt ansikte till honom.
-- Väl, utbrast Singoalla och steg upp. Kraften skall verka. Sorgbarn, du skall föra din fader till mig.
-- Om Gud giver mig styrka.
-- Du har henne, svarade modern, du har denna styrka, som Alako skänker sina utvalda. Du kan uträtta stora ting med den kraften. Du är son av söderns glöd och nordens köld. Du är son av trohet och svek, av hedning och kristen, av det ljusa och det mörka, av den första kärleken och den första ungdomsstyrkan. Stackars Sorgbarn! Varför är du här? Se, du är en riddares; son, ett slott skulle vara din boning, sammet din dräkt och guldsporrar klinga vid dina steg. Men du är född till sorg, icke till glädje; din hands linjer, din pannas välvning, ådrornas väv i dina ögonlock bestämma dig till ve ooh suckande. Din kind är blek, som blomman, då hon växer i mörker. I sorg är du född till världen, en suckande barm har du diat, din moders kyss var salt av tårar. Sorgbarn, du skall föra din fader till mig, han har svurit mig trohet på Alakos bild; han är min; jag har rätt att utgjuta hans blod, att stänga hans himmel, om hans och din gud är min gud. Du skall föra honom till mig ännu denna natt, Sorgbarn. Han skall dragas till doms för sitt svek och sin grymhet. O, har han hjärta, skall han gråta över dina bleka kinder och rysa över din arma moders kval!
-- Jag skall föra min fader till dig, men Assim får icke döda honom, sade Sorgbarn.
-- Som din moder bjuder, sade Assim torrt och sparkade till svärdet, som låg på golvet. Jag har lovat vara din moders slav, fast min trohet är henne mindre dyrbar än din faders svek.
-- Tyst! ropade Sorgbarn till Assim; är du min moders slav så må du tiga!
-- Jag är en furstes son och hennes slav.
-- Nu lämnar jag dig, moder. Riddaren väntar mig. I natt återvänder jag med min fader.
-- Se där, sade Assim, på hallen ligga några frön, som jag plockat vid fullmåne. Lägg dem i riddarens bägare, då lyder han lättare din kraft.
Sorgbarn tvekade.
-- Tag dem, sade Singoalla; Assim samlar även andra frön än giftiga.
Vid dessa ord nedslog Assim sina ögon. Sorgbarn tog de frön han samlat.
-- Moder, sade Sorgbarn ängsligt, än ett ord! Har du haft uppenbarelse, var jag nästa gång skall finna någon av de nedgrävda klosterklenoderna?
-- Jag har haft en ny uppenbarelse och skall om åtta dagar visa dig stället, var du skall finna nattvardskalken.
Singoalla kysste Sorgbarn. Gossen lockade till sig Käck, som just höll på att somna, lämnade rummet och ilade genom skogen till slottet.
Då han var gången, sade Singoalla till Assim:
-- Upp, tag spaden och nattvardsbägaren! Gräv ned den under den lösa trädroten, som jag visade dig vid bäckens fall i insjön! Sorgbarns själ får ej smittas av lögn.
Assim vältrade undan en sten, som dolde en håla, vari de rövade klosterklenoderna voro samlade. Han tog nattvardskalken, lät det andra ligga, flyttade stenen åter över hålan, tog en spade och gick.
Med dessa rövade skatter hade Assim övergivit sitt folk, sedan han en tid varit dess hövding efter Singoallas fader, som fallit i en strid med folket på Jutlands sandkust. Under denna tid hade Singoalla följt Assim, och det hette, att de voro man och hustru, men de voro det icke, ty Assims kärlek föraktades av Singoalla, och han var hennes slav.
Men Sorgbarn trodde, att det var en uppenbarelse från Gud, genom
vilken den heliga kronan återfunnits i skogen.
