- Project Runeberg -  Singoalla /
Dagningen

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Dagningen

Eldskenet kom från klippbrottet.

Denna natt -- så hade Singoalla bestämt, så hade hon även sagt till Sorgbarn -- skulle vara hennes lyckas sista. Var detta en spådom om det, som denna samma natt skulle bära i sitt sköte? Nej, Singoalla ägde visserligen en spådomsande, en utbildad aningsförmåga; men själv skulle hon försäkra att det var ett beslut, icke en förutsägelse. Den sällhet hon njutit var outsäglig; den hade gjort allt vad hon lidit till intet, hennes hjärta svällde av tacksamhet mot Gud för dessa nätters mystiska fröjd, för timmarna vid hennes älsklings och makes sida. De voro nu talda, dessa timmar, ty hon såg, att Erland icke kunde bära dem. Han skulle dö, om splittringen mellan dagens liv och nattens fortginge. Men vore icke minnet mäktigt nog att förljuva den saknad hon skulle känna sedan hon sagt Erland sitt sista, oåterkalleliga farväl och gått för alltid bort ur hans grannskap? Dock varför saknad? Kan icke livet varda en dröm, där inbillningen räcker hjärtat vad det åtrår, där det förflutna är en återvunnen verklighet som lämnar saknaden intet rum? Ja, Singoalla skulle fördrömma sitt återstående liv. På andra sidan havet, långt bort om stäpperna öster ut, är ett land, där palmer resa sig mot en grönblå himmel och luften är mättad av sövande blomsterdoft. Det är vilans och drömmarnas land. Där står, uthugget i klippan, ett underligt tempel, som vaktas av vitklädda, tigande präster. Där slumra på mjuka kuddar, i skuggan av portikerna, prästinnor, vilkas enda kall är, då tamtam ljuder, att dansa i gulds och pärlors skrud en dans till offer åt sinnena, skenet, förändringen, skiftena och att sedan återvända i åskådningen av det eviga intet. Dit skall Singoalla ställa sin kosa då hon lämnar barrskogens land. Där skall hon för palmen tala om granen i Norden, för lotusblomman om näckrosen och för sig själv förtälja en ändlös saga om en blåögd yngling och sjunga denna saga som en vaggsång för sitt hjärta tills det domnat. Sorgbarn skall vara gosseprästen i detta tempel, där övligt är, att gudens rökverk tändes av en gosse, i vars skönhet man tydligen kan läsa förgängelsen. Där skall Sorgbarn i heliga skrifter, som av prästerna förvaras, få lära urtidens visdom, innan spådomen gått i fullbordan, som hon läst i ådrorna på hans ögonlock.

Så hade Singoalla beslutit. Hon hade smyckat sig till en avskedsfest. Hon var skönare i natt än den dag för tio år sedan då Erland första gången såg henne vild skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet himmelsk i stället för jordisk. Den skulle överväldigat ögat som en uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den något av furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och natursymboliskt.

Grottan var prydd med höstens sista rosor. Assim hade tänt elden på äriln. Singoalla hade sagt honom att han nu gjorde det för sista gången, och Assim hade tigande emottagit den upplysningen. Singoalla hade bett honom hava allt redo för uppbrott nästa morgon, och han hade tigande fullgjort hennes önskan. Nu stod han och stirrade tigande i elden och såg, huru bränderna mörknade, kolades och vordo till aska. Han tyckte stundom, att han såg in icke i härdens eld, utan i sitt eget hjärtas.

Singoalla satt på sin bädd av mossa med pannan lutad i handen, sänkt i drömmar eller lyssnande till ljud, som kunde båda ankomsten av de efterlängtade. Hon kunde sitta så timme efter timme. Hennes levnad under dessa dagar hade varit ett sådant bidande. Hon förnam knappt tidens flykt och aktgav dock på ögonblicken.

Där ute rasade stormen. Då och då fann en vindstöt väg mellan klipphällarna in i grottan, och hotade att släcka brasan, som lyste den.

-- De dröja länge i natt, sade Assim efter timmars tystnad. Och då denna anmärkning, som ej väntat svar, ej heller fick något, sade han till sig själv, i det han lade några grenar på elden: Än en liten stund skall lågan brinna. Men snart har hon förtärt sig själv. Det är gott. Vi skola få ro.

Assim gick till grottans öppning, såg upp mot himmelen på den bland moln tågande månen och hörde med njutning stormens sång. Härligare än under denna natt hade nordanskogen aldrig tonat: så tyckte han. Han ville giva ord åt vad han förnam, men kunde icke. Så mycket uppfattade han dock att i sången voro sammansmälta värdighet och vrede, kval och mannaord, dystra rön och segervisshet.

Men bland dessa toner hördes andra, som icke voro stormens. Det ropade ute i skogen: -- Alako, Alako! -- och Assims anlete, som uttryckt något svärmiskt och drömmande, fick då prägeln av en helt vaken och lyssnande förvåning. När han övertygats att örat icke gäckat honom, sade han med hög röst till Singoalla:

Här i skogen äro människor, som åkalla vårt folks gud!

-- Det är genljudet av min bön, sade Singoalla och lyfte sitt huvud; jag har bett mitt folks gud om försakelsens kraft och fått den. Men hör du icke andra röster i skogen! Hör du icke Erlands stämma och Sorgbarns?

-- Nej.

-- Natten är förskräckande för dem, som kunna frukta. Måhända bävar Sorgbarns hjärta och förvillar rädslan hans steg. Gå dem till mötes, Assim, och ledsaga dem hit!

-- Här är mycket att röna i skogen i natt, sade Assim och gick.

Då han sent omsider återvände, bar han den döende gossen i sin famn och lade honom vid Singoallas fötter.

*

Visst kunde det vara krångligt nog att leta sig fram och klättra bland dessa om varandra vräkta klippblock och hällar, helst nattetid vid osäkert månsken; men det gick likväl helt lätt, och riddaren tyckte, att han mer än en gång förr gjort det rönet och ägde en viss vana därvid. Han endast undrade, att han i sin gosseålder, då han strövade så mycket i skogen och företrädesvis uppsökte och älskade dess dunklaste gömmor, dock icke gjort närmare bekantskap med denna lustiga stig, som lovade föra in i bergkungens slott.

Nu var han ej långt från grottans öppning. Då hejdades han av en tanke, att han ju gick ute denna natt för att fortsätta hednaguden Tors verk och döda skogens argaste troll, den förledande jättekvinna, som sugit livskraften ur hans hjärta. Men så påminde han sig pesten, som var kommen över världen för att utrota allt levande, och sålunda gjorde allt annat dödande överflödigt, ja småaktigt och befängt. Och så erinrade han sig den bleke gossen och ordet fader och dolken, som, drypande av veropande bloddroppar, slängdes i en buske, och granen på kullens topp och sången: »Ljuvt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden.»

Detta var en förvirrande blandning av minnen, och riddaren,kunde icke reda dem. Nåväl, varför icke förhålla sig likgiltig mot dem alla, varför fästa den ringaste vikt vid något förflutet, närvarande eller tillkommande? Man är ute och vandrar för vandringens egen skull, man bryr sig icke om ett mål för sin färd, man går in i den här grottan, därför att man råkat rikta sina steg åt det hållet och ej för något annat. Man är en strömbädd för en städse rinnande flod av föreställningar, men man låter floden ha sitt lopp och söker icke kvarhålla någon av dess böljor.

I en sådan känslostämning gick riddaren vidare och steg med likgiltig hållning in i grottan.

Han såg sig omkring. Bredvid honom stod, lutad mot väggen, en mörk man, som på honom fäste glödande ögon. Men detta besvärade icke riddaren. Det var återigen ett av dessa intryck, för vilka man kan vara alldeles likgiltig. Men längre bort i grottan såg han något annat. Han såg en kvinna skönare än hans inbillning kunnat skapa, sorgsnare, där hon knäböjde över den döde gossen, än all den sorg som riddaren kunnat tänka sig -- ty den sorg han hittills sett hade alltid varit blandad med svaghet och begär efter tröst eller ock med förtvivlan eller ock med vrede, men denna sorg var enkel och oblandad och intet annat än sig själv. Han igenkände hos denna kvinna anletsdrag, som han älskat och hatat, avgudat och fördömt; för hans minne uppgingo tavlor av solsken och blomsterdoft, skiftande med andra av natt och förfäran. Han kände sig ånyo förvirrad. Då hörde han den mörke mannens röst, som sade:

-- Singoalla, riddaren är här. Du behöver icke längre bida döden.

Och till riddaren sade mannen, fattande hans arm:

-- Tveka icke, utan fullborda vad du börjat! Hon känner ärendet i vilket du kommer. Sorgbarn hann att anmäla dig, innan han slöt sina ögon. Du kommer för att hämnas den oförrätt Singoalla tillfogat dig då hon gjorde dig till sina ögons ljus och sitt hjärtas åtrå och sitt löftes make och sin sons fader. Hon har grymt förolämpat dig med kärlek och trohet. Hon förtjänar döden och önskar den av dina händer. Hon vill dö bredvid det första offret för din rättmätiga vrede -- din egen son. Ja, hon är mycket brottslig och förtjänar döden, det kan jag intyga, som hört de otaliga suckar ditt minne avpressat henne, och sett de oräkneliga tårar hon för din skull gjutit. Döda henne, herr riddare! Därefter kommer uppgörelsens stund emellan dig och mig.

-- Det är onödigt, sade riddaren; jag gick ut för att döda henne, därutinnan har du rätt, men skogen har ingivit mig andra tankar. Pesten är kommen och det tjänar till intet att fuska i dödens hantverk. Detta och mycket annat har jag i natt lärt av skogen. För övrigt är kvinnan icke densamma, som jag söker, fastän de likna varandra. Hon där borta är ett mänskligt väsen; hon fäller tårar över sitt döda barn, och hon synes mig så sorgsen, att jag känner ve i min själ, då jag betraktar henne...

-- Vad, ropade Assim, tvekar du fullborda vad du börjat? Har du mod att rygga tillbaka? Vågar du besinna dig, då skall du höra det förskräckliga, att...

-- Håll, såde riddaren, jag har mod till vad som helst och fruktar intet. Ingen har ännu kunnat säga, att jag fruktar. Jag har mod att besinna mig. Stör mig icke, ty det börjar klarna i min själ, och jag skall snart hava samlat mina minnen. Denna kvinnas anlete sprider belysning djupt in i det förgätnas schakt.

-- Skynda, sade Assim; hon vill dö för din hand. Hon kan icke leva och på samma gång veta, att du, hennes make, har dödat hennes och din egen son. Var icke grym emot den andra kvinnan! Hon önskar döden som en nåd. Belöna henne för den mildhet hon visar dig! Hon har icke yttrat ett hårt ord över sitt barns mördare; hon har anklagat sig själv, men icke dig...

-- Ja, sade riddaren, du har rätt. Hennes ansikte uttrycker en innerlig, rörande godhet. Jag älskar detta ansikte, fastän dess åsyn vill smälta mitt hjärta. Jag är en hård och sträv man, häftig till lynnet och böjd att förakta människor; men denna kvinna skulle genom sin blotta närvaro förändra mig, helst om jag finge sätta mig vid hennes knän och hon ville läsa för mig ur någon helig bok om Guds kärlek och förbarmande...

-- Han är sig icke lik, sade Assim rysande; han talar som en vansinnig. Herr riddare, ropade han högt, samla icke dina minnen, akta dig för hågkomsterna från din ungdom; du skall annars erinra dig hövdingens femtonåriga dotter, det späda barnet, vars hjärta du rövade... du finge se en verklighet och skulle gripas av en ånger, omöjlig att uthärda! Nej, behåll de heliga fördomar, vilka hitintills varit din rustning, din sköld och båge, och rusa blint fram på den väg, som du stänkt med blod! Jag säger dig, att denna svartögda kvinna är ett väsen av annan art än du, ett barn av den outgrundliga naturen, vilket liksom blomman, ej fått annat dop än himmelens dagg och regn, aldrig tillbett under annat tempelvalv än det stjärnströdda och aldrig omsvävats av annan rökelse än markens dimmor. Hon har aldrig stänkts av vigvattenskvasten, aldrig välsignats av prästens händer och har intet hopp att komma i din himmel. Hon är -- förstår du mig icke? -- en förkastad varelse, en okristen, ett halvtroll, en häxa, som med sina blickars och kinders och stämmas hedniska trollmakt förhäxat dig och med detta outsägliga brott förtjänat döden. Upp, riddare! Stöt ned henne! Du är utan vapen... se här ett svärd! Mörda trollpackan, liksom du mördat hennes avkomma! Fort! Ingen besinning! Fort, eller är det jag, som dödar dig! Och Assim satte svärdet i Erlands hand och ville rycka honom med sig. Men denne lösgjorde sig från hans tag och sade utan häftighet:

-- Du talar så, som jag hört munkar tala. Nog av: du vill förvirra mig, men lyckas icke. Kvinnan där borta är ej en häxa, utan ett Guds barn, som sörjer över världens olycka och har ett ömt hjärta även för mitt elände. Ty att jag är olycklig, vill jag ej neka. Jag känner mig hågad att gråta och att ångra, fast jag icke rätt vet om det är endast jag som förbrutit mig mot någon, eller om ödet också förbrutit sig mot mig...

Han tog några steg fram mot Singoalla och fortfor:

-- Stackars kvinna, du sörjer denne gosse, och du vet kanske icke, att det är jag, som dödat honom. På min riddareära försäkrar jag, att jag gärna ville giva mitt liv för att återvinna hans och stilla din smärta. Men det förmår jag icke och lovar därför allena vad jag kan hålla: att aldrig återvända under mitt tak, utan, om pesten skonar mig, kläda mig i tagelskjorta för mina återstående dagar och leva av växternas rötter och dagligen bedja Gud om förlåtelse för mig syndare. Detta vill jag göra. Jag skall från denna stund icke återse min hustru Helena och min son Erland; jag skall övergiva mitt slott och mina ägodelar, samt tillbringa mitt liv som botgörare här i skogen. Detta kan väl icke giva dig någon tröst, men det skall hugsvala mig själv, ty jag är olycklig, känner jag för varje ögonblick, ju längre jag betraktar dig, ju mer det klarnar inom mig, ju bestämdare mina minnen varda, ju vissare jag övertygar mig, att du... o Gud!... att du... ja, jag igenkänner dig, Singoalla... du min ungdoms dröm... min första kärlek... min maka!

Förut orörlig som en bildstod lutade sig nu Singoalla djupare ned över sin sons lik, och riddaren hörde, att hon grät. Då gick han fram, upplyfte henne och slöt henne i sin famn. Hans bröst hävdes, hans ögon fuktades av tårar, genom vilka framglänste blicken av en klarnad ande. Men denna omfamning var kort, en tanke upplöste den; riddaren vände sig bort och skred, med handen tryckt mot pannan, ut ur grottan, och Assim, som följde efter honom genom klippblocket, såg honom långsamt vandra in i skogen.


The above contents can be inspected in scanned images: 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160

Project Runeberg, Thu Dec 13 22:09:34 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/singoall/18.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free