Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
markerna och skogen. Rönnen, som skjutit upp
mellan stenarne, bar på nästan aflöfvade
grenar klasar, som lyste i den immiga dagern
med några sparade droppar af sommarlifvets
blod. Hvad klostret hette vet nu ingen, om
ej de forntidslärde. Men sägnen förmäler,
att den svarta döden lade det öde, och att
det sedan dess var lämnadt åt förfallet.
Omkring år 1340 var riddar Bengt
Månesköld herre på Ekö. Det gick ett
ordstäf, redan då gammalt, att det slottet
låg i tystnad, och om dess egare, den ene
efter den andre, sades, att ett ord kostade
dem mer än en rundlig allmosa.
Månesköldarne syntes hugade att gå sin bana
ljudlöst likt månen, som enligt en saga
skulle varit deras hedniske stamfaders vän
och gifvit honom en silfverskära. Bland de
många vartecknen och på förfäder
häntydande sinnebilderna å slottets väggar syntes
likväl månskäran ingenstädes utom öfver
porten till örtagården, men där var hon lagd
under den heliga jungfruns fötter och
sålunda kristnad. Sporde någon riddar Bengt
om den underliga sagan, gjorde han med
handen en afvärjande åtbörd, om han ej
gjorde korstecknet, och svarade blott: det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
