Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans natur, som icke sugit till sig ett stänk
af dopvattnet.
Om den gamle hedningen, den
Månesköld, som icke låtit ens primsigna sig och
som på dödsbädden yrat om sköldmör och
odödlighetsmjöd — om denne hedning
återvändt i Erland? Det frågade man sig i
bondstugorna. Men Ekö husfolk försäkrade,
att Erland korsade sig andäktigt och läste
sina böner med knäppta händer; att han
var lydig fader och moder och visade sin
lärare, pater Henrik, vördnad; att han var
godhjärtad, ehuru häftig, gifmild som alla
Månesköldar, och mån om att vara
rättvis, ehuru han visst icke alltid var det.
Rasmus skytt, som trodde sig känna
Erland bäst, bekräftade allt detta, men med
en skakning på hufvudet.
Riddar Bengt hade ej mer än fäderna
gjort lifvet på Ekö högröstadt, och hans
husfru Elfrida, den ädelvuxna, smärta, blonda,
som bar Kristi bergspredikan i blicken och
ett sken från Tabor på pannan, skötte sina
många plikter med stilla myndighet.
Två gånger om året hölls det på Ekö
gästabud, till hvilka fränder och vänner från
äfven aflägse gods och storgårdar kommo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
