Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vadade så öfver bäcken rakt fram till
Erland. Bäcken var grund, och endast
några silfverlika pärlor stänkte upp till de
röda pärlorna kring flickans vrister. Icke
heller Erland kände sig förlägen, utan glad.
Det var en frisk känsla, men just icke
högtidlig, ty han icke ens vårdade sig att stiga
upp och helsa Singoalla, såsom han lärt
att helsa andra flickor. Men han log ur
hjärtat, då Singoalla, hunnen till andra
stranden, lade sina händer på hans axlar
och sade:
»Ser du, jag spådde icke sannt. Vi
träffas återigen. Du har en god fader, som
visar min fader gästfrihet. Därför skola
äfven vi vara vänner.»
»Det skola vi. Vet du, Singoalla, jag
har längtat efter dig, allt sedan vi första
gången sågos här. Jag har äfven många
gånger drömt om dig, och om drömmarne
säga sannt, är ditt sinne icke vredgadt
mot mig.»
»Nej,» svarade Singoalla och satte sig
på stranden bredvid Erland; »då jag
skildes från dig, var jag icke längre ond; jag
tyckte tvärtom, att du var den vackraste
gosse jag någonsin sett; till och med din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
