- Project Runeberg -  Sista resan /
I

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I

Det led mot slutet av augusti, och brunnsgästerna vid Ramlösa hade börjat troppa av i allt hastigare tempo. Endast ett mindre antal dröjde ännu. Bland de kvarvarande var författaren. Om några få dagar skulle emellertid portarna oåterkalleligen slås igen och rörelsen nedläggas för året. Det hade rått ett glädjefyllt liv under den gångna sommarens allt förhastigt flyende dagar. Brunnsdirektionen hade tydligen ingenting sparat för att göra trevnaden fullständig vid den fashionabla anstalten.

Det stora flertalet av sommargästerna hade också helt visst anledning att lyckönska sig till ett synbart välbefinnande, vunnet under dessa väna dagar vid Öresund.

Men i trots av allt det angenäma, som varit, framstod likväl dagen för avresan som den roligaste. Förklarligt nog.

Återföreningen med hem, anhöriga och vänner förestod. Så ock för många återgången till kära plikter, vilkas fullföljande borde bli lättare och behagligare efter den välsignelserika vilotiden.

Det var måhända icke alldeles på samma sätt med oss, som voro kvar ännu sedan de gulnade löven börjat betäcka de alltmer övergivna stigarna. Vi voro ej många och kunde kanske ha haft någon glädje av att uppsöka varandra till ömsesidigt stöd. Men det syntes, som om vi alla föredragit att gå för oss själva, var för sig ensamma med våra tankar och bekymmer. För övrigt spårade man uttryck av resignation hos en, fullständigt likgiltighet hos en annan och tärande oro hos en tredje. Undrar just, vad man tyckte sig finna hos mig? Under de sex veckor jag uppehållit mig vid Ramlösa hade jag icke stiftat en enda ny bekantskap. En och annan av mina trosfränder från Hälsingborg hade besökt mig och därmed varit mig till stor uppmuntran. Men eljes hade man sett mig alltid ensam vandra omkring i brunnsparken. Och så hade det viskats mun och mun emellan, att jag var en "något litet underlig prästman från Stockholm".

Och det var jag nog.

Och så kom dagen då Ramlösa brunns portar stängdes för säsongen. Jag hade mitt logi utanför det egentliga brunnsområdet och dröjde ännu kvar någon dag. Någon förbättring i mitt hälsotillstånd hade icke inträtt. Snarare tvärtom. Den unge sympatiske t. f. läkaren vid brunnen hade intresserat sig varmt för mig men hade ej kunnat helt klargöra för sig arten av mina lidanden. Så mycket var honom emellertid uppenbart, att bär tarvades vila och ro, ja frihet från alla bekymmer. Han förordade energiskt forsatt omsorgsfull vila och vård. En resa ner till Revieran till exempel skulle vara alldeles ypperlig under sådana här förhållanden, förklarade doktorn med den mest förhoppningsfulla uppsyn.

En resa till Revieran!

Det kostade mig denna stund icke liten ansträngning att visa mig allvarlig. Den ofrivilliga humorn i doktorns förslag verkade åtminstone för ögonblicket rätt uppfriskande på mitt nedtryckta sinne.

Det fanns denna tid andra intressen än dessa, som kunde avse en resa till Italien. I trettioåtta år hade jag predikat evangelium i de svenska baptistförsamlingarnas tjänst, och nu sviktade både kropps- och själskrafter. Min arbetsdag tycktes ändad, och här återstod nu att åtminstone försäkra sig om tak över huvudet för en själv och för henne, som i trettio av de trettioåtta åren stått meddelaktig i arbetet och prövningarna.

De allra senaste åren hade prövningarna fallit över oss slag i slag, och det hem i Stockholm, där vi en tid bott och som vi hoppats kunna göra till vårt eget för framtiden, höll på att gå ifrån oss. I sex veckor hade jag legat vid Ramlösa hälsobrunn. I överensstämmelse med läkares, familjemedlemmars och vänners råd hade jag här på det uppriktigaste försökt att hålla de pinande bekymren ifrån mig. Det hade också lyckats rätt bra. Jag hade sagt mig själv: "Du har rätt till frid dessa veckor. När de äro slut, må kampen ta’ vid som förr!"

När så dagen kom, då jag stod och genom de stängda grindarna såg in i brunnsparken och fann huru höstvindarna lekte med de alltjämt fallande löven, då förstod jag, att vilans tid var all även för mig.

Innerligt hade jag bett Gud visa mig en väg ut ur mitt betryck. Och just nu borde bönhörelsen komma, tyckte jag - och den kom!

Den kom i form av ett brev från min son Fritiof, pastor i Svenska Baptistförsamlingen i Newark, N. J., U. S. A. Min son föreslog mig helt resolut att resa över till Amerika. "Om pappas hälsotillstånd på något sätt medger det, så kom hit och gör en föreläsningsresa genom detta land. Jag tror fullt och fast på lyckan av en sådan. Jag skall göra mitt bästa för att organisera en sådan resa."Ja, så hette det.

Vid mottagandet av detta brev var jag utomordentligt klen. De kroppsliga smärtorna drevo svetten i pärlor upp på min panna. Vid försök till promenader ute i skog och mark dignade jag ofta ned till marken och vred mig i ångest. Allt i mig tränade till fullständig ro och till omsorgsfull tillsyn och vård.

Och här bjudes jag nu en resa över Oceanen i mörk och stormig höstetid. Här ställes i utsikt för mig några månaders föredragsverksamhet i Förenta Staterna, med dagliga resor från Plats till plats, i detta Amerika med dess så, intensivt pulserande samhällsliv. Jag, sjuklingen, av läkare nytt tillrådd att söka mig in i den djupast möjliga stillhet helst i någon vrå nere i Italien!

Ingenting kunde väl synas orimligare. Det tyckte jag själv, men skrev samma dag till min son, att jag beredde mig för färden och att han därför kunde börja ordna för mina resor genom landet.

De nödiga reseförberedelserna voro snart klarade och resan var bestämd att ske med Drottningholm den 25 nov. med avresa från Stockholm den 24. Söndagen den 23 var sålunda sista dagen i familjekretsen före den långa, viktiga färden. Jag låg större delen av dagen till sängs, men på eftermiddagen samlade jag all min kraft och gick upp. Min maka och jag överenskommo att gå till Blasieholmkyrkan för att höra den norske professorn Hallesby, som där var annonserad att predika. Den stämningsfulla gudstjänsten med dess oförgätliga vittnesbörd om Guds oförlikneliga förbarmande gent emot alla dem, som anropa honom i nödens stund, gjorde på oss båda ett djupt intryck. För mig blev det avskedsfesten inför avresan från hem och fosterland.

På återvägen från kyrkan föreföll min maka mycket nedtryckt, och på min fråga efter orsaken svarade hon, att hon gett akt på mig under gudstjänsten och tyckt mig se så svag ut, att hon storligen fruktade, att jag ej skulle uthärda resans mödor. Vid hemkomsten måste jag så skyndsamt som möjligt i säng för att ej falla till golvet av svaghet.

Ännu nästa morgon samtalade vi om situationen och prövade från alla sidor tanken på ett uppskov med avresan; men ett sådant föreföll oss stöta på så oerhörda svårigheter, att jag fann mig böra anförtro mig i Guds hand och ge mig iväg.

Vår familjebön blev den dagen särskilt innerlig och känslig, vilket ju bör vara förklarligt. Det beslöts till sist att vår son Ragnar, Örebro-evangelisten, skulle följa mig på resan till Göteborg och tillse, att jag kom lyckligt och väl ombord på atlanterångaren.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free