- Project Runeberg -  Sista resan /
II

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

II

Jag hade rest över Oceanen fyra gånger förr och därvid rest med engelska, danska och norska ångare. Så var jag då ombord på en svensk, nämligen Drottningholm.

Egentligen är det rätt märkligt, att vi i så pass många årtionden läto engelsmän och danskar sköta om vår överfart på Amerika, innan vi började tänka på att ordna upp en så pass riksviktig fråga själva. Ja, även norrmännen hunno vara med några år och få sin profit på den rikliga svenska resandeströmmen, innan man i vårt land kom till klarhet med, att vi gott kunde ta’ trafiken på Amerika i egen hand.

Svenska Amerikalinjen har såsom knappast någonting annat blivit ett eklatant bevis på att svensk företagsamhet, en gång satt i rörelse, åstadkommer de mest aktningsvärda resultat. Att linjen blivit icke blott till namnet utan ock i praktiken svenskarnas egen i så hög grad, som fallet är, torde ingalunda bero på enbart patriotism. Ja, det beror icke alls därpå. Hela världen vet, att svensk patriotism existerar alls ej till någon sådan grad, att den just driver till någonting. Nej, svensken kommer ombord på "sin egen linjes" ångare och finner sig där tillgodosedd på ett sätt, som i allo motsvarar hans ökända anspråk på livet. Han vet, att då, han embarkerat i Göteborg, sitter han trygg till dess han kommer till New York och tvärt om. Han behöver ej oroa sig i tanke på några mellanstationer och de besvärligheter, som äro förbundna med sådana och därmed är också hans lika ökända maklighet tillfredsställd. Han reflekterar sålunda vid oceanöverfart icke på någon annan linje, för så vitt han ej är alldeles tvungen.

Men svenskarnas egen linje får ju ej betyda att enbart svenskar resa med den. Nej, vi sågo ju helst att den bleve allas linje. Och få se, om den inte är på god väg att bli det. En myckenhet av andra folk resa med våra fartyg och finna sig ombord på dem förträffligt. Det är möjligt, att man hos befäl och funktionärer saknar danskens gemyt och otvungna sällskaplighet och amerikanens älskvärda uppriktighet, men det får lov att gå för det. Och har man redan på förhand underrättat sig om svenskens i förtroendeställning stereotypa värdighet, så finner man sig utan misshumör. Det har nu en gång gått svensken i blodet, att som uniformerad eller på annat sätt framför andra utmärkt, måste han i sin min, röst och åtbörder anlägga något överlägset, något skilt från det vardagliga, och det lärer aldrig gå ur honom. Amerikanen har roligt åt det, hela världen har roligt åt svenskens högtidliga fasoner, men så erinrar man sig hans kallblodighet, hans plikt- och målmedvetenhet i allahanda situationer, och då blir man allvarlig igen och säger sitt "Heder åt svensken."

Vad beträffar Drottningholm, så går man ombord på detta fartyg med särskilda förväntningar ifråga om glans, komfort och utsmyckning. Är det namnet med dess härledning till det sagoomsusade slottet, en favorit bland vallfartsorter för lustvandrande stockholmare, som gör det? Säkert till någon del. Och på tal om namn, så äro dessa å svenskamerikanska linjens ångare onekligen valda med omsorg och med system. Och "holm"-systemet lärer knappast komma att frånträdas i fortsättningen. Förslaget från svensk-amerikanskt håll att bolagets nästa fartyg må ges namnet John Ericsson må ha nog så goda skäl för sig, men jag tror mig som gammal rikssvensk kunna bereda förslagsställarna på ett misslyckande. Svenskarna äro och förbli "holm" intresserade. Det kunna de visa, om det gäller, annorledes än vid "kristnande" av båtar.

Vi ha ju alla hört om familjen, som folkhumorn sysslade med i följande roliga riktning: Fadern kallade man Kungsholm och modern Drottningholm. Där fanns i familjen en son, som var mer än vanligt trög å huvudets vägnar, den kallade man Stockholm. En annan gosse var ovanligt vek och lättledd och den fick heta Vaxholm. En dotter drog alla till sig genom sitt väna och ljusa sinnelag; hon fick heta Ängelholm. Tvänne hennes yngre systrar voro tvillingar och mycket begivna på granna kläder och nämdes Fjäderholmarna. Den yngste i familjen var en pojke, som visade sig bli längst av alla i växten och undgick naturligtvis ej att få, heta Långholmen.

Nog av om själva namnet, lånat från det fagra kungliga sommarresidenset, skapat förväntningar, så är man ej ombord på detta fartyg så synnerligt länge, förrän man villigt erkänner, att förväntningarna funnit sig mer än väl uppfyllda. Det är en havets drottning i prakt och värdighet, som tagit emot oss.

Om själva resan är inte så mycket mer att säga än det, att den var mycket stormig. Om det faller vädrens makter in att driva med de stora flytande oceanpalatsens alla behag, så göra de det. Se här, säger stormen och sveper vingen om fartygsskrovet, jag skall visa dig hur mycket all den komfort och all den trevnad du bjuder dina passagerare betyder för dem, om jag vill blanda mig i leken.

Och det vill stormen ibland. Och den ville det nu vid denna novemberfärd.

Det var en aktningsvärd skara, givetvis till större delen egna landsmän, som sedan fartyget lagt ut från bryggan i Göteborg och sista skymten av de kvarvarandes viftande hälsningar försvunnit, började orientera sig i denna labyrint av korridorer, vestibuler och trappor. Vi möttes, logo, bugade, veko åt sidan för varann och försökte t. o. m. säga något trevligt. Vi visste ju, att vi härefter skulle för de närmaste dagarna mötas jämt och ständigt inom ett område, vilket ju som fartygsområde kunde vara aktningsvärt nog, men likväl var i allmänhet sett ofantligt litet och förutsatte en verklig inskränkning av rörelsefriheten. Det var sålunda likaså gott, att man från första stund kom på förtroligaste fot med varandra. Sämjan lärer ju ha en förunderlig förmåga att vidga utrymmet.

Så möttes vi till vår första gemensamma måltid ombord. Vi hälsade, presenterade oss, fingo våra platser och sidokamrater och sökte ge våra prov på all möjlig förekommande artighet vid bordet.

Resans första dag lovade en angenäm fortsättning. Men att lova är ett och att hålla är ett annat, det känna vi till.

Av de reskamrater jag gjorde bekantskap med första dagen blevo en hel del redan nästa dag osynliga, och flera av dem återsåg jag ej, förrän vi funnos i lä för amerikanska kusten.

Det behagade havet att vara hågat för litet drift med Drottningholm och rullade omkring med fartyget bland väldiga vågor. Musiksalongen, sällskapsrum och promenaddäck tömdes på resande och matsalarna gästades endast av de starkaste och mest sjövana. Ser du nu, tycktes stormen vilja säga till fartyget, hur pass mycket all din inombordsprakt lockar människorna, när jag visar dig min styrka. Må vara, hördes det, som om fartyget svarade ur havets dån, jag har dem dock i förvar, och jag ämnar trotsa dig och föra mina färdemän lyckligt och väl i hamn.

Och mot hamnen gick det i trots av allt.

Vid landkänning blev livet ombord litet rörligare. Litet var började nu visa sig på däck. En hel del syntes vara litet blekare om nosen än vid avfärden från Göteborg, men resan. var nu ändad och målet hunnet. Med tillfredställelsen häröver förenar sig en god del av intresse på, högspänn inför beträdandet av det stolta Amerikas jord. Men till tillfredsställelsen och intresset sluter sig hos samtliga icke amerikanska medborgare något av ängslan och oro inför landstigningen. Denna betyder nämligen någonting annat nu än för blott några år sedan.

Bestämmelserna för invandringen ha gjorts utomordentligt skarpa, och skarpare synes det bli med varje år.

Redan medan fartyget ännu befinner sig långt ut till havs börja emigrationslagarnas väktare infinna sig, och skärselden börjar. En första erinran om bestämmelsernas skärpa fingo vi så gott som omedelbart. Och denna erinran var ej heller utan sin rent komiska sida. I ressällskapet fanns ett ryskt herrskap, herre, fru och två döttrar. Herrskapet hade icke undgått att fästa en viss uppmärksamhet vid sig. Allt tycktes ock från deras sida ha gått ut på att så göra. Där ådagalades en nonchalans och ett anspråksfullt uppträdande mot oss medresande, som skulle kunnat försätta oss i misshumör, om det inte varit så, att deras löjliga trasgrannhet roat oss. I synnerhet uppträdde de båda unga damerna som ena sannskyldiga fjäderholmar, för att låna bilden i anekdoten i föregående kapitel.

Redan efter det den första undersökningen företagits av tillstädeskommen personal, slapp det ut ombord, att det ryska herrskapet föreständigats att lämna fartyget och inskeppa sig på en liten boxerbåt, som för ändamålet låg förtöjd vid Drottningholm. Det viskades man och man emellan om anledningen, och man log i mjugg. Familjen befanns vara full av lus! I stället för att med oss den dagen få hälsa den stolta frihetsstatyn, fingo de nu begiva sig till en avlusningsanstalt. Den bedrövliga avfärden från oceanångaren blev för vederbörande knappast behagligare därav, att hela skaran av reskamrater trängdes vid relingen och åsåg den. Ja. visst logo vi i mjugg men aktade oss visligen för att skratta högt. Ingen av oss hade ännu sina papper klarade för landstigningen.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free