- Project Runeberg -  Sista resan /
III

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

III

Och jag hade minst av alla anledning att glädjas i förtid. Verkliga förhållandet var, att jag under hela resan varit ganska sjuk. Icke sjösjuk precis. Det var hellre sviter efter tidigare genomgången operation med åtföljande svåra lidanden. inför ankomsten till New York var jag oroväckande svag och undrade, huru det skulle taga sig ut, då jag kallades att stånda inför vederbörande invandringsmyndigheter. Jag talade mycket med läkaren ombord rörande denna sak, och han visade mig varm sympati. Han förklarade sig villig att ge mig något slags " dosis, " just då det gällde, som skulle hjälpa till att hålla mig upprätt. Detta skulle dock bli som en sista utväg. Innerst i mitt hjärta var jag tacksam till den välvilliga doktorn, men hoppades dock. att ej behöva tillgripa denna sista utväg. Det gick likväl som fruktat. Herrarna "framme vid bordet" visade sig genast betänksamma. Om det nu var enbart min i ögonen fallande kroppsliga svaghet, som gjorde det, eller om min likaledes svaga reskassa -- man måste ju också uppge dess storlek -- bidrog därtill må vara osagt.

Då jag emellertid förklarat, att min resa hit företagits efter inbjudan av min son, som var pastor vid en församling i New Jersey, sporde mannen, som förde ordet, om min son kunde anträffas. Då jag meddelade att han fanns nere på bryggan, fick jag kort och gott till svar: "Jag vill se er son." Därmed fick jag gå och sätta mig och bida min tid.

Efter vanliga förhållanden skulle jag nu fått vänta i timmar eller tills allt övrigt var genomgånget. Men nu ville lyckan, att jag nyss förut blivit presenterad för en svensk luthersk prästman, emigrantmissionär, som infunnit sig ombord. Då jag för honom uttryckte mitt bekymmer över den långa väntan som förestod mig, gick han fram till "herrn vid bordet" och bad att utan vidare få gå efter min son. Det var tillräckligt. En framställning av detta slag gjord av en prästman avslår aldrig en amerikansk gentleman. Några, ögonblick senare var min käre Fritiof ombord. Jag satt och såg honom helt frankt kliva fram till mannen, som för ögonblicket hade mitt öde i sin hand. Det var ej utan att jag fruktade gossen skulle förstöra alltsammans för mig istället för att hjälpa mig. Jag kom ju direkt från gamla Sverige och fanns givetvis kvar i den uppfattningen, att den ställning den beroende intar i ett liknande fall måste vara en ställning av underdånighet och djup artighet. Det var därför med oro jag såg Fritiof stiga fram utan att ens ta’ av sig hatten. Icke heller förstod han att stanna på de traditionella tre stegens avstånd., Alldeles inpå mannen ställde han sig, satte knogarna i bordet och spände ögonen i amerikanen.

-- Är det där er far? var första frågan.

-- Yes sir.

-- Är det meningen att han skall hjälpa er med predikoverksamhet här?

-- Yes sir.

Några frågor till och så var allt klart.

När jag befann mig lyckligt och väl i land, vände jag mig till min son och sade: Käre Fritiof, att du inte hade förstånd om att ta’ av dig hatten, jag trodde du lärt dig artighet hemma. Han skrattade högt och höll före, att detta endast skulle ha berett karlen löje. Och det dröjde ej heller länge, förrän jag hade levat mig in i vad som här är sed i hithörande fall. Svensk artighet är en nog så vacker blomma, men i Amerika vissnar den fort. En viss fru i Chicago yttrade i ett samtal med mig en gång: Jag minnes så livligt edra söner, då de kommo över hit till landet 1915. "Vi talade här allmänt om huru artiga de voro. De lyfta ständigt på hatten och bugade sig."

Nåväl, " sporde jag, " huru är det nu då ? Jo nu äro de precis lika alla andra i det här landet."

Ja, så går det. Men här gäller det att i sanningens och rättvisans intresse säga, det frånvaron av våra artighetsuttryck bland amerikanarna ingalunda är liktydigt med oartighet hos dessa. Nej, långt därifrån. Vill man ta’ itu med artighetsfrågan i grund och däri lära se något mer än blottade huvuden och djupa bugningar eller nigningar, ja. då djärves jag fråga, vem kan vara mer artig än den genuine amerikanen?

Vi låta gärna berömma oss, vi svenskar, för en artighet. som förskaffat oss äran att nämnas "nordens fransmän." Men om vi ta’ oss tid att pröva huru mycket av slav det i tidernas lopp faktiskt legat i denna artighet, är det kanske icke så mycket att berömma.

Vanan att blotta sitt huvud och buga är ibland oss, som bekant, den fattiges hyllning åt den rike, den i samhällsställning lägres underdåniga erkännande åt den högre, plebejens vördnad för anorna, och så vidare. Dessa sålunda hyllade kategorier äro i sin tur befriade från plikter att visa samma vördnad nedåt. Slika grunder för artighetsuttryck känner man ej till i Amerika. Man är bäst tillfredsställd med att där man träffas ta’ allt från den glada sidan.

Det hände sig under min vistelse i Minnesota, att president Coolidge besökte St. Paul, och på, resan därifrån och hem till Washington passerade tåget ett litet samhälle, där i omedelbar närhet av järnvägsstationen fanns en idrottsplan, varest några unga män som bäst voro i farten med att spela boll. När tåget stannade var mycket folk nere vid stationen. Även de bollspelande voro medvetna om att rikets regent befann sig på tåget, och detta måtte ha attraherat, ty flera av idrottsmännen började visa sig förlora intresset för spelet. Ett par av dem avbröto helt enkelt leken och sprungo ned till tåget, och då var det för de andra just ingenting annat att göra än att följa med. Själv satt U. S. A: s president med sin maka i restaurationsvagnen och njöt av en tydligen mycket god middag. Då han av sin uppvaktning gjordes uppmärksam på att folket väntade på att få hälsa på honom, lärer han med en viss motvilja ha slitit sig lös från det härliga middagsbordet. Med sin fru vid sin sida gick han i alla fall ut ur vagnen och mottog folkets hälsning. En av idrottsmännen ropade då ur hopen: " Herr president, ni har förstört en ypperlig bollspelsmatch för oss." "Nå, än sen då," svarade Coolidge, "ni ha förstört min präktiga middag."

Man skrattade hjärtligt å båda sidor, och om ett par ögonblick fortsatte tåget.

Mycket enkel ceremoni, inte sant? Men att här förelåg verklig ömsesidig aktning är visst. Och den ådagalagda hjärtligheten behövde ju inte göra denna mindre.

Men medan vi äro inne på artighetsfrågan så må jag likväl säga, att den i Sverige bland barn och ungdom mera allmänt förekommande vördnaden för äldre har jag icke utan sorg saknat i Amerika. En gång vidrörde jag detta i ett offentligt föredrag, betonande att det dock är något tilltalande att se en gosse lyfta på mössan för äldre personer. Efteråt tog sig en av åhörarna friheten att yttra sig och förklarade att han nog kunde förstå, att en gammal svensk fann det litet eget, att barnen i Amerika icke blevo lärda att hälsa. Själv ville han medge att det kunde vara en brist, men, tillade han, då jag drar mig till minnes, huru jag en gång i mina pojkår fick stryk av en präst för det jag ej lyfte på mössan för honom, så är jag ej alltför hänförd av denna vana.

Och visst var detta något att tänka på. Det lärer ej kunna förnekas att mycket av svenska barns vördnad för äldre uttryckt i hälsningar egentligen är en slags fruktan, och är den huvudsakligast ingiven bakifrån. Summan är nog den att amerikanerna ingalunda kunna sägas vara ett oartigt folk. Av bugningar och blottade huvuden har jag hos dem sett intet, men däremot har jag varit föremål för många verkliga artiga handlingar.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free