Knappast en timma efter det jag frigivits, befann jag mig lyckligt och väl hos en syster och svåger. Mina anhöriga hade räknat med, att en veckas vila och ro kunde vara särdeles behövlig efter en atlanterfärd vid denna tid av året, och jag var dem mer än tacksam för denna anordning. Min svåger är plåtslageriarbetare och har sysselsatt sig som sådan alltsedan han kom till detta land för över trettio år sedan. Kroppsarbetarens ställning är sålunda hans ännu i dag, vilket dock inte har hindrat honom att resa sig ett hem med allt det utrymme, den bekvämlighet och den trevnad, som i Sverige endast de besuttna klasserna bestå sig med. Till gästens behag låter han en av sina döttrar gärna sätta sig till pianot och tolka Beethoven en stund. Vilja gästerna se omgivningen, så tar med nöje en av sönerna dem ut i auton, och denna behöver visst inte vara den allra vanligaste "plåtlådan." Om efter dagens äventyr det smakar med ett bad, så meddelar frun att allt är på några minuter i ordning för ett sådant.
Här kanske läsaren tänker sig att ett arv eller en lyckad spekulation gjort det möjligt att ordna för sig på dylikt sätt. Men nej, det är inte så. Det hela är frukten av eget arbete. Man kan inte få ett klarare begrepp om den amerikanske kroppsarbetarens ställning och den svenskes, än då man börjar studera deras hemliv och det sätt varpå de åt sig löst bostadsfrågan. Det är ej heller något som faller den svenskamerikanske arbetaren så beklämmande i ögonen, då han efter många års frånvaro återser sitt fädernesland, som trångboddheten därhemma, d. v. s. för hans kolleger. Familjer på 4 och 5 personer och flera i ett rum och kök! Han var kanske med om det själv förr i sin barndom, men reflekterade ej däröver då. Det var den kroppsarbetande klassens lott och därmed punkt. Han ser medlemmarna av sin klass vid nattens inbrott bereda sig sovplatser var de kunna komma åt, och han finner det högst nedslående. Han vet ju, att man i Amerika icke ens inom arbetareklassen reflekterar på att sova annorstädes än i därtill särskilt avsedda rum. Han frågar efter badrummet och får veta att den kroppsarbetande klassen i Sverige aldrig drömt om ett sådant. Han gör flera upptäckter i den vägen och han får så småningom klart för sig något, som han ju visste i sina pojkår, men som han glömt se’n dess, och det är, att den svenske kroppsarbetaren aldrig ens räknar med någonting utöver mat och kläder och en hyrd lägenhet som frukten av sin arbetsförtjänst. När han fått sitt minne upplivat därhän, ja, då går tanken till det nya fosterlandet, medan han erinrar sig att det bland hans kolleger där väl ej finnes någon, som icke sätter målet högre än så. Mat och kläder resonerar man ej mycket om. Tacka för det, heter det, att vi ska’ ha de’. Men hur snart får jag mig eget hem? Hur snart har jag min egen automobil, huru snart kan jag skaffa mitt hem ett piano och kosta på mina barn musiklektioner? Huru är livet eljes värt att leva?
När han så lämnat "det gamla landet," förnekar han ej att Sverige är det vackraste land som finnes på jorden men lämnar det likväl utan saknad. När så atlanterångaren fört honom över de vida vattnen och stjärnbaneret börjar vinka honom från Columbias kust - ja, då kan han fälla tårar av glädje. Här är dock landet som gav honom ett hem, ej en bostad blott.
Men, säger läsaren, det är dock ej omöjligt att även i Sverige hänvisa till exempel på kroppsarbetare, som av sin arbetsförtjänst skaffat sig egna hem. Kanske, men vad man hos oss kan visa vissa exempel på, det hör i Amerika till vanligheten.
Ja, redan mina första dagar i Amerika vid detta mitt tredje besök där gåvo mig anledning till dessa reflektioner.
Men det var nu ej blott för den behövliga vilan, som jag efter landstigningen visades till "den lugna vrån." Min avresa från Sverige hade skett så pass hastigt, att, när jag väl befann mig på amerikansk jord, jag liksom tog mig åt huvudet och frågade: "Låt mig se, vad var det nu egentligen jag skulle göra här?" Jo, jag skulle ju som de flesta andra, som styrt kosan hit, försöka lyckan. Det är ju här möjligheterna återstå, sedan de upphört överallt annorstädes.
Det är ock obestridligt, att de finnas här, möjligheterna till hart när vad som hälst. Men därmed att möjligheterna finnas, är ju framgången alls inte garanterad. De erbjuda sig men ingalunda utan villkor. Bland vårt svenska folk här talar man allmänt om de hundår, som vänta varje nybörjare i detta land. Man anser, att ingen undgår dem. De kunna vara färre för en del och flera för andra, men helt och hållet slipper ingen undan.
Det är anmärkningsvärt, att den förnämligaste ingångsporten till U. S. A. är New York eller Greater New York, om man så vill. Där blir invandrarens första intryck överväldigande, d. v. s. om han bryr sig om att stanna i världens väldigaste stad och se sig omkring.
Detta gör i vanligaste fall inte emigranten. Men vad mig vidkom, så hade jag ingen anledning att hasta. Tvärtom. Mina uppgifter bjödo mig att ta det med ro och framför allt göra mina iakttagelser.
Det var en bister men solig och klar decemberdag någon vecka efter det jag landstigit, som min son tog mig till Montclair i New Jersey, ett av de vackraste samhällen, som finnes i Amerikas öster. Staden ligger i skydd av en ansenlig höjd, varifrån en den mest slående överblick av Greater New York erbjudes. Höjden är tillika gynnad av mycken naturlig fägring, och vederbörande ha självfallet ej försummat att vidtaga alla åtgärder för att även i övrigt göra platsen tilldragande och njutningsrik. Den är och bliver Montclair-bornas egen förtjusning och millioner turisters beundran. Dess största betydelse ligger dock, tycker jag, i de reflektioner den bör kunna uppkalla hos nykomlingen.
Från ett bergets utsprång, försett med ett skyddande stängsel, på det ingen må, utan att själv vilja det, störta ned i bråddjupet, visas här New York med den mångfald samhällen, som sluta sig omedelbart intill. Scenen är, som vi redan sagt, överväldigande. Om man kunde tänka sig någonting sådant, som att en jättarnas jätte sänkte sina armar ned kring den skandinaviska halvön och i ett enda kraftigt och varsamt tag förde samman allt vad Sverige och Norge ha av städer, köpingar och samhällen av alla slag till ett enda stort samhälle, så skulle likväl ej detta på långt när nå upp till den folkmängd, som rör sig inom det område du här överblickar. Och då är det i själva porten! Tänk efter och häpna. Om man söker en världens brännpunkt så har man den här. Och vem redogör för allt av materiell och andlig odling, som bara inom detta område försiggår. Hela världen skulle inte kunna rymma den litteratur, som för sådant ändamål bleve nödvändig.
Den avgrund av ondska, som här befästat sig, känner ingen tillfullo. Lika litet låter sig uppmätas höjden, djupet, bredden och längden av den kärlek, som här är verksam i tusen sinom tusen män och kvinnor till hjälp och stöd åt oräkneliga förolyckade.
Endast allsmäktig Gud genomskådar här allt.
Men intressant är synen. Det har berättats mig, att en man, som sedan han vistats i Amerika några år och en dag fick välkomna en son till sig, tog denne med upp på denna höjd och pekade bort mot New Yorks av skyskrapor uppfyllda distrikt och yttrade: "Därborta, min gosse, växer guldet på gatorna, det är nu blott fråga om, att du lär dig konsten att plocka upp det." Millioner ha lärt den konsten här. Och det finnes ett land på jorden, som kan sägas bilda en skola för inhämtandet av den konsten. Och det finnes icke så få i Montclair som lärt den.
Sedan jag blivit trött av skådandet och reflekterandet och på nytt fann mig bekvämt förtöjd i auton, förd av mitt värdfolks dotter Florence, fick jag tillfälle att under den slingrande färden betrakta scener av mera smekande och pittoresk karaktär. Ah, dessa Amerikas dollarfurstar, vad de dock förstått att uppföra åt sig boningar! I Europa erkänner man ju gärna amerikansk dådkraft, men vill ej lika gärna erkänna dess smak- och konstsinne. Må mina vänner som tvivla på förhandenvaron därav bara komma hitöver. De ska’ ej behöva fara längre än till Montclair. Florence Strömberg ta’r dem på en liten biltur i sin stads förnämare villadistrikt, och de ska’ därmed ändra mening.
För övrigt, det där om europeiskt och amerikanskt och om européer
och amerikaner leder för det mästa till förvirringar. Vad är då allt
vad jag ser och beundrar annat än européers verk på ett dem öppnat,
nytt, rikt försett område.
