- Project Runeberg -  Sista resan /
VII

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VII

En månad hade nu svunnit efter landstigningen och det var tid för mig att fara vidare. Jag hade haft tillfälle att röra mig en smula nere på djupet av den samhälleliga brännpunkt jag hade tillfälle att se ut över från höjden invid Montclair. Intensivare pulserar människolivet ingenstädes, i världen. Och någonting sådant som New Yorks skyskrapardistrikt existerar icke annorstädes på hela jorden. Det var kronprinsens försäkran, då han var här, och han visste helt säkert vad han sade.

Av det lilla jag rört mig nere i detta människohav, hade jag funnit att ondskan här firar triumfer, att dess bålverk befinnes väl befästade, men att lika visst en gudomlig kärleksflod här väller fram och uppfångar i sina mäktiga vågor millioner, som sålunda lyftas upp från fördärv och moralisk död.

Att vända om hem nu och tro sig ha fått rätt föreställning om Amerika, vore säkerligen det mest ovisliga man kunde göra. Och de beskrivningar man med anledning av intrycken från entrén toge sig för att göra komme att bli ingenting mindre än ovederhäftiga.

Greater New York hälsar nykomlingen med att liksom säga: Här är porten, stanna här och se dig omkring medan du övertygar dig om att det gäller att hugga i på allvar. Här bortom väntar dig mycket stort njutningsrikt och beundransvärt. Men du når det ej i dans på rosor, ej i dådlös ro eller tanklös yra. Beslutsam samlad kraft inriktad på ädel strävan, se där vägen.

En atlanterångare hade just hunnit inloppet till New York. Intresset och nyfikenheten bland de ombordvarande voro på högspänn. Man beredde sig på olika sätt för landstigningen. Många bland damerna uppträdde mycket extravaganta, menande att tillfället så krävde. Där fanns också några unga män, för vilka stunden ej var allvarligare än att de helt bekymmerslöst togo sig tid att bekika de vackra unga damerna. Ett par av dessa fäste sig vid, att de på en lång stund inte sett till en tredje, med vilken de dock varit synnerligen förtrogna hela resan. Plötsligen sågo de honom dock komma över till den del av promenaddäcket, där de uppehälle sig i bekikandet av de täcka damerna. Han såg allvarsam och tankfull ut. De gingo honom i möte och yttrade: "Vad menar du, gosse, som inte är här och ser på stiliga flickor? Vad går åt dig? Du brukar väl vara glad i kvinns!" "Åh, ja," svarade kamraten, "och jag har stått och bekikat en i minst femton minuter och det tills jag blivit fullständigt gripen av den ståtliga anblicken." "Och du visar icke oss henne!"

"Jo, kom skall jag föreställa henne."

Varpå han tog dem med sig till motsatta sidan av däcket, varifrån han pekade hän mot frihetsstatyn -- frihetsgudinnan om man så vill -- där hon stod och redan stått i fyra decenier. Hon är världens väldigaste staty och hon talar, talar utan ord, och det talet rör sig om upplysning och om frihet, dessa mänsklighetens välsignelser, fram till vilka leder endast järnhård beslutsamhet om ett verk på rättens och sanningens grund.

Med det intryck betraktandet av denna predikan i järn gav honom, beträdde denne unge man Amerikas jord och lyckades. Kamraterna beträdde samma jord i tillbedjan av vin och kvinnor, och dessa bildade tillsammans cobran, som sög dem med ned i slutligt fördärv.

Min första resa, då jag äntligen kunde lämna New York gällde New England. Den som vill dröja vid minnena av landets ursprungliga kolonisering ta’r helst denna väg.

Jag fick nu återuppliva den gamla bekantskapen med de amerikanska järnvägarna, och den bekantskapen är rätt angenäm. Vad en svensk först fäster sig vid är frånvaron av det fåniga klassystemet, ej heller äro vagnarna indelade i olika avdelningar skilda från varandra medelst väggar. Herr- och damkupéer existerar ej, inte ens i sovvagnen.

På tal om klassystem vid järnvägar, är det förvånande, att det efter all demokratisering, som gått över allehanda förvaltningsområden i Sverige under de senaste årtiondenas det likväl ej runnit upp i någon riksdagsfarbrors hjärna, att han bort motionera om skrivelse till Kungl. M: t med begäran om utredning av frågan om slopandet av klassystemet vid statens järnvägar. Att en sådan reform vid ett av våra statliga verk skulle kunna ske utan att järnvägen som inkomstkälla behövde bli mindre dräktig, lider ej tvivel. Om en något högre standard krävdes ifråga om snygghet och trevnad, än vad som nu anses nödig i den mest frekventerade klassen, den tredje, så borde förenklandet av själva systemet betyda lika mycket i besparing som detta krävdes i merkostnader.

Reformen kunde desutom inte vara alldeles utan betydelse i strävandet efter en bättre medborgaranda. Ett mera städat allmänt reseuppförande bleve givetvis ett oavvisligt krav, och ingenting kunde vara mera påkallat. De råheter i ord och uppförande, som nu tolereras bland resande på svenska järnvägar, hör till det mest vanhedrande för svenskt folkliv. Vad det skall bli underligt att komma hem till det gamla fäderneslandet och höra människor svärja! Vilken hyfsning vid en amerikansk järnvägsstation och på ett tåg! Jag kommer in i en vagn, den bildar ett enda öppet område, aldeles som en spårvagn i Stockholm. Det är en gång i mitten och på båda sidor om den plysklädda säten, vardera erbjudande platser för två passagerare. Där kan vara fullsatt, men det är tyst och stilla. Samtal förekomma, men med dämpade röster och aldrig sviktande hänsyn till medresande. Damer och herrar om varandra dela de tvåsitsiga sätena. De kunna göra det, den ömsesidiga respekten är obrottslig. Och man kan beklaga dem hos vilken den skulle råka brista. Det bleve inga långa om och men med den syndaren. Bort från tåget vid närmaste stopp, det vore hela upplösningen. Tåget kan fortsätta timma efter timma och samma respektfulla stillhet och tystnad, och det behöves därför visst ej vara någon stelhet. Konduktörerna och brakemännen, som de kallas, ett slags handgångare åt konduktörens, äro i regel rätt jovialiska och le gärna mot de resande. Barska kunna de också se ut men brista aldrig i välvilja mot ansvarskännande resande. Damernas riddare kunna de också vara, i synnerhet de vackras. Om amerikanska herrar i publika befattningar äro dyrkare av kvinnan, vet jag ej, men att de dyrka den kvinnliga skönheten tror jag mig med visshet veta. Det har varit rätt roligt att lägga märke till, huru då en särskilt vacker kvinna intagit sin plats i en järnvägskupé, hon rätt så snart ser sig uppvaktad av någon av tågets funktionärer på deras upprepade passerande genom vagnen. Är platsen bredvid henne ledig, så bjuder hon honom helt otvunget att sitta ned de få minuter, som för detta ändamål kan stå till hans disposition.

För all del! Hans uppträdande är fullt gentlemannalikt, och att han för dessa språkstunder försummat sin plikt mot resande i allmänhet, har jag aldrig sett.

Ja, den amerikanska järnvägstrafiken för dem samman, hög och låg, rik och fattig, man och kvinna och anordningarna äro för alla lika.

En amerikan, som kommer till Sverige och på dörren till en restaurationsvagn får läsa följande, som man sett på restaurationsvagnar i Sverige: "Tredje klassens passagerare ha tillträde endast i den mån som utrymmet medger" -- ja, han skulle ha svårt att fatta huru en sådan absurditet kan existera i en upplyst tid.

På tal om herr- och damkupéer, så har ju i Sverige en gång verkligen varit på tal att slopa arrangemanget med sådana, detta dock utan att förslaget vann annan uppmärksamhet än den, att en skämtare menade, att den reformen i så fall skulle ha till följd konsekvent upplysning vid passerandet genom alla tunlar.

I Bridgeport gjorde jag mitt första uppehåll och mottogs där med mycken gästvänlighet hos Wilhelm Justinius, Bridgeports första svenska baptistförsamlings pastor. Vi hade båda på sin tid delat mycket av bekymmer för verksamheten på Stockholms åttonde baptistförsamlings fält. Jag uppehöll verksamheten där, medan han reste dels hemma i Sverige och dels i Amerika för att samla medel för församlingens byggnadsfond. Kvistiga frågor uppstodo mellan honom och ledande bröder och det var för mig en utomordentligt ömtålig sak att i egenskap av ordförande vid diakon- och församlingsmöten vaka över att rättvisa blev skipad. Justinius var ej nöjd med mitt sätt att leda utredningen av förvecklingarna och vår gamla vänskap brast. Pastor J. som under sina resor i Amerika besökt också Bridgeport, från vars första svenska baptistförsamling han sedan fick kallelse till pastor, antog kallelsen, och då han återvände till Sverige mot slutet av 1920, var det för att ta’ farväl av församlingen och resa tillbaka till det stora landet i väster i syfte att där för framtiden stanna.

Då jag vid framkomsten fick veta att möte var anordnat för mig i Bridgeport, mottog jag detta meddelande med blandade känslor. Jag förstod att pastorn i B. ej hade ansett sig böra avslå en av pastor Wahlborg i Newark gjord framställning om medgivande för dennes far att uppträda i hans kyrka, då de båda, unge W. och Justinius, voro personliga vänner och medarbetare i samma konferens. Men att det eljes varit honom motbjudande måste jag ta’ för givet.

Det värdskap pastor J. och hans mycket älskvärda maka nu i varje fall åtagit sig sköttes taktfullt och med uppriktig omsorg om mitt välbefinnande.

Första svenska baptistförsamlingen i Bridgeport har en ny kyrka med en utsökt fin exteriör och en smakfull interiör. Här mötte jag och blev introducerad för Justiniu’s åhörarskara. Den främlingskapskänsla, som allt från ankomsten till denna stad intog mig, blev väsentligen lättad, då omedelbart före gudstjänsten min gamle vän, föreståndaren för Elim Parks ålderdomshem, pastor G. W. Lindström, uppenbarade sig och hälsade mig på sitt okonstlade och rättframma sätt.

Under mina fortsatta resor i New England och ännu mer då jag kom djupare in i landet, fick jag tillfälle att pröva riktigheten av det påstående jag hört hemma i Sverige, det nämligen att Amerika med hänsyn till folkpsykologien var någonting helt annat nu än för 10 år sedan. Och allt skylles på kriget. Här blossade i hast upp ett främlingshat, som man aldrig tänkt sig möjligt i detta land. Då under kriget läget blivit sådant, att Amerika ansåg sig förpliktat att draga svärdet och gå med i det blodiga vanvettet, stod landet såsom varje annat inför nödvändigheten att ena folket. Detta var av lätt förklarliga skäl svårare här än annorstädes på jorden. Att tänka sig att den mångfald av olika nationaliteter, som här finnes, skulle i ett nu vara vunna för en panamerikansk uppfattning av var skulden till kriget låg! Orimligt! Men var helst en enda ställde sig betänksam inför Amerikas partitagande i jättekonflikten, så vädrade man tysksympatier och dessa måste nedslås.

En svensk ung man, till exempel, blev kallad att gå in under fanorna. Han vägrade och blev avfordrad förklaring. Den unge mannen, som ej vistats här så särdeles länge, svarade: "Om jag kunde tala engelska litet bättre, skulle jag kunna säga eder det. " " Well, " blev svaret, " ni talar engelska bra nog för att hos vederbörande anhålla om edra papper och försvinna ur landet inom 90 timmar.

Och därmed var den saken ordnad.

Onkel Sam hade fattat sitt beslut, och förverkligas skulle detta till varje pris, och beslutet var att segra och få ett slut på världseländet. Och inför ett mobiliserat Amerika kunde hela världen gissa sig till utgången. Efter fullföljt verk stod U. S. A. där med ett rättmätigt krav på mänsklighetens tacksamhet för ett framtvingat slut på, den ohyggliga mardrömmen. Vad efteråt Amerika tänkte självt om sin inblandning, är ej gott att säga. Vinning hade det ej skördat, och i främmande jord vilade nu stoftet av tio tusen sinom tio tusen av dess en gång förhoppningsfulla söner. Och som en följd därav gå här tusentals mödrar grånade i förtid och med knäckta nervsystem. Här funnos mödrar som föllo ned och dogo i samma stund, som meddelandet om en makes eller sons undergång i kriget nådde dem. Dessa voro säkert de lyckligare.

Amerika hade gett världen ett exempel på handlingskraft och ett som borde för all framtid ha gjort slut på överlägsna miner och axelryckningar inför allt amerikanskt.

Men därmed att vapenskiftet var inställt och centralmaktssidan sammanfallen, var lugnet ej återställt. Ordnandet av affärerna återstod. Amerika, van att i allt gå rakt på sak, fann sig konfronterat med europeisk diplomati och fann, om de ej funnit det förut, att sådant är list och spel bakom kulisser.

Sitt Nationernas Förbund fick Europa ha för sig med den anslutning det kunde få från vissa utomeuropeiska länder. Amerika drog sig. Med Hardings inval till president inleddes i U. S. A. den politik, som sedan fortgått och som innerst går ut på att vända Europa ryggen, och Asien med förresten.

Amerika gick fram ur kriget med förändrad folkfysionomi; i den nya finnes drag av främlingshat, och icke heller svenskarna ha blivit utan sin del därav. Amerika har haft svårt att göra sig fri från förutfattningen att Tyskland hade en hemlig bundsförvant i konflikten. Man kunde ej glömma att vår drottning var tyska, men hade däremot ingen svårighet att glömma det vår kronprinsessa var engelska och att hela dynastien var av fransk börd. Att Sveriges regering till övermått ådagalade att den var obrottsligt neutral, måtte man ej ha velat se i Amerika.

Man har hela tiden kunnat ta’ misstämningen emot dem med ro. De känna sina amerikanska vänner och veta, att förkrympta och småsinta föreställningssätt ingalunda äro kännetecknande för dem. De ha förstått, att det medborgarskap, som uppbäres i trohet och rättfärdighet, skall övervinna allt. Över den hänförelse för Sverige, som rullat genom landet sommaren 1926 av olika anledningar, främst kronprinsbesöket, har jag aldrig kunnat märka någon förhävelse bland svenskarna. Men måhända det kunnat spörjas en tyst tillfredsställelse över något, som kunnat tagas som lön för ådagalagd tålig strävan till förtroende.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free