- Project Runeberg -  Sista resan /
XII

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XII

Då jag lämnade Pittsburg-Mc Keesport var det för att göra helt flyktiga besök i ännu ett par församlingar i först Pennsylvania samt ett par andra i Ohio och därefter styra mot Chicago. Det var i februari, som oftast är en kall och ruskig tid på året. Ehuru jag kände mig icke så litet kryare redan efter mina i Sverige genomgångna lidanden, var jag alltjämt svag och det dagliga resandet från plats till plats var stundom rätt påfrestande. Frekvensen vid de större järnvägsstationerna är också mycket livlig, och det kräves mycken vaksamhet och påpasslighet, ja, mer därav, än vad som kunde begäras av den, som nyss återvänt från dödens portar. Det blev mig denna tid ett alldeles särskilt behov att varje morgon, innan jag lämnade sovrummet, lämna mig i Guds hand med bön om att bli förd till målet för dagens resa. De bevis på bönhörelse, som jag i detta fall upplevat, äro i många fall så påtagliga, att de i hög grad riktat mina erfarenheter av Guds fadersomsorg. Jag tänker mig numera så gärna själv i kretsen av maka och barn, sysselsatt med att berätta huru Guds hand var med mig överallt på farouppfylld färd.

En händelse, som var mig anledning till varjehanda reflektioner, måste jag ge läsaren del av. Jag var i Akron, Ohio, och skulle därifrån resa till Erie i Pennsylvania. Pastor Göranson i Akron åtog sig att ta’ mig i sin automobil till den stora staden Cleveland, varifrån det var lämpligt att fortsätta med tåg till Erie. Det rådde en bitande kall vind med snöyra, och manövreringen av bilen blev därigenom en ingalunda lätt sak. I en skarp vägkrök var pastorn - chauffören inte nog rask i vändningen och bilen gick med sidan av ena framhjulet i stark fart mot ett invid vägen liggande stenrös och det med resultat att den kastades åt sidan och hamnade med främre delen mitt i ett järnvägsspår. En halv minut senare stod jag med kappsäckar och bokpaket mitt på landsvägen utan att ha något samhälle inom synhåll. Glädjen och tacksamheten över att vi båda undsluppit utan minsta lilla skråma var nu det varåt vi först hängåvo oss, men samtidigt gick hoppet om att hinna till Erie i vederbörlig tid för mig ned i mörker. Att komma till Cleveland i tid för Erie-tågets avgång -- ja, huru skulle det tillgå? Det var genomträngande kallt, och pastor Göranson, som såg att jag frös, uppmanade mig att fortsätta vägen fram till närmaste samhälle och söka mig in under tak någonstädes. Själv måste han springa åt annat håll för att få den söndertrasade automobilen från järnvägsspåret. Lyckligtvis träffade jag rätt snart på ett gammalt garage med tillhörande reparationsverkstad. Där gick jag in för att söka skydd mot den bitande vinden. Jag stannade innanför dörren och reflekterade över mitt öde. Jag började göra mig förtrogen med det förhållandet, att jag icke skulle komma till Erie den dagen. Då möte där likväl var utlyst kände jag det som en djup missräkning, icke blott för egen del utan ock för deras skull, som beredde sig att samlas för att lyssna till hälsningen från fädernejorden. I ett nu kände jag mig i tankarna så mäktigt återförd till den stund, då jag tidigare på morgonen samma dag på mina knän bedit om att bli lyckligt och väl förd till Erie. En värmande visshet fyllde mitt hjärta.

Karlarna, som voro sysselsatta med litet av varje därinne, visade sig mycket litet sällskapskära och togo ingen som helst notis om främlingen. Jag beslöt mig för att öppna samtal med dem och började sålunda litet sakta om väder och vind på det där vanliga dumma viset, som vi alla känna till. Så berättade jag om mitt missöde och därmed förstörda planen att hinna till Cleveland före tågets avgång till Erie. Mannen, som jag särskilt riktade mig till, måtte ha varit chefen på stället. Huru som helst därmed, han förklarade sig utan vidare villig att ta’ mig i automobil till Cleveland. Jag blev förstås mycket glad, men sade honom, att jag måste ända till järnvägsstationen. "Gott, jag ta’r er dit," blev svaret.

Då jag några minuter senare befann mig i bilen, medan denna i susande fart ilade mot Cleveland, fattades jag av ett nytt bekymmer. Min kassa var ej alltför välförsedd, och huru mycket skulle mannen månne "hugga till" vid uppgörelsen om priset. Jag satt med handen i byxfickan, där hela förmögenheten fanns och försökte känna mig till dess storhet. Jag hade ju ock att betala tågresan mellan Cleveland och Erie. Om mannen skulle kunna begära större belopp än jag kunde betala, det bleve just en trevlig historia! Fortare än jag anade voro vi framme vid järnvägen. Jag kastade mig ur med mitt gepäck och sporde vad jag var skyldig. " That’s all right," blev svaret, varpå bilen susade bort lika hastigt som den kommit. Karlen gav mig inte ens tid att tacka. Brådskan bjöd mig att för övrigt så fort som möjligt få mig biljett och skynda på tåget. Allt gick förträffligt. Det var med en känsla av stort välbehag jag äntligen fann mig tillrätta på det bekväma sätet, medan tåget gled bort från storstaden och ut i det vackra vinterlandskapet. Dagens strapatser och den spänning vari jag befunnit mig hade tagit betydligt på krafterna, och jag förnam, att jag icke skulle ha stått ut med så värst mycket mera på en gång.

Men till tröttheten slöt sig en vederkvickande känsla av Guds alltid närvarande hand, och jag sade till mig själv, att jag härefter aldrig mera skulle tvivla på hans hjälp. Nåja, sådant är ju alltid lätt att säga sig; det är ej alltid lika lätt att bliva därvid. Men utom det bevis på min himmelska Faders vård om mig, som jag tyckte mig ha i denna erfarenhet, tog jag den som ett bidrag till den karaktäristik av amerikanen, som jag beredde mig att vid tillfälle försöka ge. Nu är det verkligen efter allt min erfarenhet, att ingenstädes på jorden möter man så mycket av osjälvisk hjälpsamhet som i Amerika. Jag sade att karlen, som hjälpte mig ur min bekymmersamma belägenhet, inte ens gav mig tid att tacka. Det göra de för övrigt aldrig här. Det synes som om de icke kunna se någonting i det där ideliga bugandet och tackandet. Äro de medvetna om att verkligen ha hjälpt en medmänniska, synes detta vara dem nog. Vi komma ofta över till Amerika med den föreställningen, att allt här går ut på jakt efter dollrar. Ingenting kan vara oriktigare, åtminstone för så vitt man menar att människorna hänga fast vid snöda ting än annorstädes. Att jakten efter dollarn verkligen existerar, bör inte förnekas. Men man jagar efter den för att få den och låta den rulla vidare. Att påstå det amerikanarna dyrka guldet i högre grad än andra är att göra dem orättvisa. Mitt intryck är att man i Amerika hänger mindre fast vid pengarna än annorstädes i världen. Man vill ha den, men för att sätta den i rörelse. Om man i Sverige varit lika hågad att ruska på kapitalen, som man varit här, så skulle det kanske kunnat vara ett litet Amerika i det här laget. Det där gängse talet om "dollarlandet" i mening av att dollarn är folkets passion här bör man i Europa och Asien vara litet varsam med. Folk reflekterar också här. Hit kom på sin tid den indiske filosofen Tagore, nobelpristagaren i litteratur. Mannen, som, även sedan han öppet bekänt att han, efter att, ha prövat alla religioner, föredragen att vara hedning, höjes till skyarna av Europa. Ja, hit kom han för att i offentliga föredrag uppbygga västerlandet med sin filosofi. Den indiske profeten hade i gångna tider haft åtskilligt att säga om Amerikas materialismen och penningdyrkan. Detta hindrade dock likväl ej att han här mottogs med all möjlig förekommande välvilja. Nu fanns det ett litet samhälle någonstans i östern, som ville se den ryktbare filosofen även hos sig och höra honom tala. Man sände honom sålunda en inbjudan. I sitt svar förklarade lian sig villig att komma, på villkor, att han garanterades fem hundra dollars i arvode. Inbjudarne voro väl ej alldeles främmande för slikt från "berömda män," men det föreföll litet egendomligt då det gällde mannen, som påståtts vara så höjd över jordens snöda ting.

Hacka på Amerika för vad annat som helst, men ifråga om snikenheten efter slem vinning, så tig. Sådan snikenhet är allmännare i Europa än här.

Men nu tycker, förstås, den förträffliga läsaren, att det här var allt för vidlyftiga ting, knutna vid den lilla reseepisoden emellan Akron och Cleveland. Må vara det! Min mening var att visa att dollarintresset visst icke, såsom det gärna påstås i Europa, ligger bakom allt här. Osjälviska handlingar till hjälp och stöd åt medmänniskor, just av det slag jag nu förtäljt, förekommer här i stor utsträckning.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free