- Project Runeberg -  Sista resan /
XIII

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XIII

Efter besöket i Erie var jag färdig med mellersta Östern och kunde sätta ut mot Chicago. Det finnes här ej ord, ej namn, som så sätta sinnen i brand som CHICAGO!

Chicago, du de hemska blodsdådens, de nattsvarta brottens stad, och ändå - du tjusande och alltid tilldragande Chicago! Det var midnatt i det närmaste, då tåget nådde Förenta Staternas näst största stad. Det var snöyra tillika, och de hastigt växlande scenerna, sådana jag kunde uppfatta dem genom kupéfönstret, tedde sig fantastiska i sin töcknighet. Det kändes underligt att efter tio års förlopp åter vara här. Man hade berett mig på att jag skulle komma att häpna inför de förändringar, som här försiggått på skilda områden. Jag kan likväl ej säga, att jag fann några så stora förändringar. Min förvåning gällde hellre den oerhörda utveckling, som hart när allting tagit. Det är och den starka utvecklingen i både ont och gott, som man i hela Amerika bevittnar och som så ofta avlockar en fråga: "Var skall det till sist sluta?"

Jag drog in i en stad, som då, insvept i snöyra och mörker, visade mig mycket litet av vad den innerst i sig var. Men jag var ej utan vetskap därom på förhand. Jag visste att allt, vad vi vant oss att tänka såsom med begreppet Amerika förenat, det möta vi här, förkroppsligar i denna stad. Ja, allt i både gott och ont. Vid bangården möttes jag av min värd under de allra första dagarna i Chicago, medredaktören i Svenska Standaret, pastor C. Geo. Ericson. Denne tog mig, genom det även vid midnattstid livliga gatulivet hem till sig. Det märkliga är, att just som man känner sig nära nog bedövad och förvirrad mitt i en av dessa jättestäders bullrande och vimlande gatuliv, så finner man medhjälpare överallt, och av alltid tillhands varande fortskaffningsmedel förflyttas man till en vrå, som kan förefalla att vara den lugnaste i världen. Och här kan man njuta av hemliv så idylliskt, som det någonsin skulle kunna gestalta sig uppe i fager bergsbygd i det gamla Sverige. Där jag sålunda satt med pastor och fru Ericson vid en på äkta svenskt vis försedd kaffebricka mitt i nattens stilla frid, var det svårt att fatta, att runt omkring oss vred sig och våndades ett samhälle, vars pulsslag höras nära nog över en hel värld. Redan denna samma natt övades en rad av blodsdåd, enligt vad tidningarna nästa morgon kunde meddela, och av dessa slutade åtminstone ett par med döden. Men därom visste vi ingenting, medan vi under samtal om svunna tider i det gamla landet drucko vårt kaffe, böjde oss i bön och tacksägelse till Gud samt överlämnade oss för återstoden av natten åt en välbehövlig vila.

Men det måtte allt vara fasansfullt i en sådan stad. Hu då, för att bo där! Man kan ju aldrig vara lugn. Ja, så tycker jag mig höra många av mina läsare utbrista. Men fråga gamla Chicago-svenskar därom, och du skall finna, att de ha en annan mening. De skola försäkra dig att de känna sig lika trygga här som de någonsin gjorde i gamla landet. Jag har träffat personer, som berättat mig, att de gått här i trettio, fyratio, femtio år och därutöver utan att någonsin ha på något sätt blivit förfördelade. Detta kan ju låta anmärkningsvärt, men det leder oss blott in på, det förhållandet, att då människor falla offer för blodsdåd, så är det i nio fall av tio så, att de i tanklöshet eller något annat värre vedervågat sina liv. Vägarna till fördärvet äro här tämligen sa väl utmärkta, och den som vill bevaras avhåller sig visligen ifrån dem. Den som tar varning är här ungefär lika trygg som annorstädes. Men den som föraktar varningen och roar sig med det minsta lilla avsteg från den alltid relativt säkra vägen, uppslukas i detta land och enkannerligen i Chicago fortare av fördärvet än annorstädes. Ondskan är här en virvelström, från vilken den vislige alltid håller sig på vederbörligt avstånd. Chicago är brottslighetens paradis. Den djärvhet, med vilken banditerna här uppträda är häpnadsväckande, och ej mindre häpnadsväckande är polismaktens hjälplöshet inför banditterron. Men man blott ej häpnar, man förtvivlar om läget, när man kommer underfund med vilken grad sanuna polismakt kan vara trestruken av korruptionen. Det amerikanska rättsväsendet är vad det gäller beivrandet av brott, ett storartat gyckelspel. Karraktäriseringen är icke i första hand min. Jag har sett den gjord av ansedda amerikanska medborgare i offentliga tidningar. Det märkliga, är, att jag aldrig hört en enda man eller kvinna bestrida riktigheten av samma karraktärisering. Man vet, att rättvisan är gjord beroende av pengar och måste därför bli ett gyckelspel. Man resignerar inför faktum och besluter sig för ett vaksamt öga på sig själv. "Akta dig noga," sade en god vän till mig, en av de första dagarna jag var i Chicago, "så att du ej kommer i krakel med en enda människa. Ty har du ej pengar, ska’ du aldrig försöka få rätt."

Naturligtvis har jag uppskattat rådet och sökt akta mig. Men det kan ju ock hända, att även den största försiktighet icke räddar från krakel med folk. Jag har åtminstone en erfarenhet därav. Jag gästade under några dagar den lilla staden Geneva utanför Chicago. Min vän Gunnar Jansen var då pastor där. En dag tog han mig i automobil till ett grannsamhälle. Vi hade just hunnit fram till målet för resan, där sammankomst skulle hållas. Pastor Jansen höll med bilen alldeles intill trottoaren. Själv steg jag ur och hade nätt och jämt satt mina fötter på marken, då en främmande auto kommer bakifrån och kör i vansinnig fart inpå Jansens bil och slungar den med våldsam kraft tvärt över gatan. Ett par eller tre sekunder tidigare stod jag på fotsteget och skulle, om stöten inträffat då, så visst som allt ha slungats i gatan och kommit under den främmande bilen, och därmed hade min amerikafärd fått ett hastigt slut. Denna mening delade också platstidningen, som dagen efter skrev: "Känd svensk författare nära att gå under i automobilolycka." Nu var jag likväl genom Guds oändliga nåd mot mig räddad ur en av de mest överhängande faror, vari jag någonsin svävat. Jag stod emellertid i flera sekunder nästan stel av fasa inför frågan, huru det var med Gunnar. Han befann sig nämligen kvar i sin sönderslagna bil och gav ej ett livstecken ifrån sig. Då jag äntligen fick mig för att gå fram och rycka upp dörren, fann jag honom sittande vid ratten i det nu så misserabla åkdonet. Han log precis som han alltid gör, denne sällsynt lycklige broder. Men han föreföll i alla fall inte så litet förvirrad efter den våldsamma stöten och klagade över smärtor i sitt ena ben. Folk hade nu skyndat till, och någon hade t. o. m. varit påpasslig nog att tillkalla polis. Det visade sig nu att i bilen, som kört på oss, befunnits tvenne druckna karlar, vilka av polismannen anhölls och avfördes till polisvaktkontoret. Därförinnan blev det emellertid överenskommet, att vi, pastor Jansen och jag skulle infinna oss på kontoret nästa dag klockan elva för att närvara vid förhöret med de vårdslösa bilförarna. Pastorn togo vi in i huset, där sammankomsten var utlyst. Hans ena ben var åtskilligt sönderskrapat. Efter en stund hade vi det likväl tvättat och förbundet, och fem minuter senare stod Gunnar, som ej är lik oss vanliga människor, och sjöng gladeliga till sin guitarr: "Ära, ära, ära! Ära till vår Gud."

På överenskommen tid infunno vi oss på poliskontoret. Karlen, som anhållit de brottsliga, satt där och rökte sin pipa. Han visade oss en påfallande likgiltighet. På vår fråga var de anhållna voro, svarade han något om, att de hade gett sig iväg. Då det ej förelåg en skriftlig anmälan mot dem från oss, hade han ingen anledning att hålla dem kvar, påstod han. Han lät oss ock genom allehanda olika antydningar förstå, att det skulle löna sig ofantligt litet att vidare röra i denna sak.

Pastor Jansen förstod nu allt, och jag började förstå, litet jag med. Busarna hade stuckit en hacka i polisens hand och blivit lössläppta. That’s all! För den fattige baptistpredikanten återstod intet annat än att hålla sig lugn och gå åstad och få sin automobil reparerad, vilket gick löst på en summa av åttio dollars.

Våra vänner, för vilka vi sedan berättade händelsen, visade ingen förvåning däröver. De voro bara förvånade över, att vi ej begripit det med ens.

Brottslingar av olika kategorier känna väl till sättet att "ta’ polisen, " och ingen undrar väl sedan på den fräckhet, varmed de uppträda. En bestucken polismakt hör till ett samhälles största kräftskador, och av den kräftskadan lider det amerikanska samhället i större grad än något annat. Men även om vi bortse därifrån och betrakta Förenta Staternas polisväsen som ett helt, så måste det ses som långt ifrån vuxet sin uppgift. Europas folk sända jämt och ständigt hit representanter för skilda verksamhetområden för att studera och samla erfarenheter. Det lämpligaste utbyte härför, som man i Amerika gärna kunde tänka sig, vore att sända representanter för polisväsendet över till London eller Stockholm för att lära känna kolegernas i de Europeiska storstädernas arbetsmetoder. Icke heller moralen inom själva kårerna borde då, förglömmas. Londons brottsmålstatistik för exempel jämförd med New Yorks eller Chicagos visar en rent av chockerande skillnad till favör för Englands huvudstad. Försök förklara förhållandet, huru som helst, det står likväl kvar, att grundorsaken ligger i det amerikanska polisväsendets svaghet.

Huru det kommer till att de amerikanska jättestädernas poliskår i allmänhet i så ringa grad rekryteras av tyskar och skandinaver, engelsmän och skottar, och att detta yrkesområde så, pass helt överlämnas åt de påvedyrkande irländarna, det är ett problem, vars lösning jag aldrig kunnat skaffa mig.

I kampen mot sedefördärv och brott äro vi i Sverige vana att räkna med pressens stöd. Det tänker ingen människa på här. Den amerikanska pressen är, som ett helt betraktat, den sämsta i världen, om det gäller att stånda för en hög moralisk standard. Dess feghet och slapphet är otrolig.

Jag talade en gång med en tidningsman härom. Jag anförde, att då ett särskilt upprörande brott inträffar i Sverige, som det ju någon gång gör, så flammar tidningspressen i veckotal av protester och söker väcka hela folket till självrannsakan. Här konstateras fakta och därmed punkt. Den till väckelse och varning manande ledaren väntar man förgäves på. Om brottet har ägt rum inom kretsar, som den oftast katolskt mutade tidningen gärna vill åt, så kan det allt hända, att den breder ut sig väldiga över saken. Man har ofta lagt märke till att där exempelvis en protestantisk prästman begått ett moraliskt felsteg, så, visa de amerikanska tidningsmännen en ofantlig förmåga att få till stånd intresseväckande rubriker och saken förtäljes på främsta plats i bladet. Råkar å andra sidan brottslingen vara en katolsk präst -- ja, om man inte tror sig att kunna förtiga saken helt och hållet, så meddelas den i en på någon baksida väl undanstucken liten notis.

Som sagt, jag talade vid en tidningsman om dessa stycken och ville särskilt veta varför de stora tidningarna gjorde så litet för att beivra blodsdåden. Han log ett liknöjt leende och gav före den hjältemodiga förklaringen, att det sannerligen ej var så gott för tidningsmannen heller. Om vi här i vår tidning, yttrade han, skulle komma med en sådan flammande ledare, som ni menar, så kunde det lätt innebära, att hela vår redaktion, vårt tryckeri och hela härligheten sprunge i luften en av de närmaste dagarna.

Sålunda samma banditskräck överallt. Revolvermännen fira ständiga triumfer i Chicago och dess grannsamhällen såsom ock litet varstädes i Amerika. De förstå, sitt yrke. I känsla av att den i stort sett är av polismakt och tidningspress tillspillogiven erfar allmänheten ingen inspiration att resa sig mot det revolverbeväpnade skräckväldet. Sålunda kan ett par banditer infinna sig i en banklokal. Där må vara sysselsatta ett större eller mindre antal damer och herrar, ett större eller mindre antal kunder också, vara tillstädes. Med höjd revolver befaller dem den ene av banditerna att sträcka händerna i luften. De lyda på blinken. Så händer det, att de få befallning att röra sig fram till någon viss del av lokalen och där lägga sig framstupa på golvet. Naturligtvis lyda de alltfort; och hela raden ligger där, herrar och damer om varandra. Så får slutligen en i hopen befallning att öppna kassavalven, vilket han lydigt och snällt gör. Banditerna ta’ för sig, allt vad de förmå och lämna lokalen, dock först sedan de ålagt sina offer att förbli orörliga till dess de själva finna sig i någorlunda säkerhet. Dessa för mänsklig självaktning så djupt förnedrande scener höra här till det vanliga och man tyckes anse dem såsom för närvarande oundvikliga Man saknar visst ej exempel på, resning mot väldet, och i många fall ha dessa slagit ut så, att man måste förvånas över, att de ej manat till efterföljd. Det är givet, att en allmän kamp mot bandithären skulle komma att kosta många livet. Men det vore väl ock märkligt, om ej blodsmämnnen till sist skulle bringas bort från föreställningen, att de ha allmänheten totalt i sina händer.

I en banklokal vid Payne Avenue i St. Paul kom en dag för ett par år sedan tre banditer in. Med lyftad revolver bjöd anföraren på vanligt sätt att sträcka upp händerna. Bankens kassör var ej kvick nog att efterkomma uppmaningen och blev skjuten till döds. Inne i lokalen fanns en polisman, smålänning till börden. Denne hade befunnit sig i ett sidorum, varur han just framträdde, då bandithövdingen, en storväxt irländare, satte revolvermynningen till hans sida med befallning att hålla upp händerna. Men att så lätt ge upp, lärer inte vara sed hos smålänningar, och inom ett ögonblick kände banditen ett äkta småländskt grepp om sin handled. Härpå följde en våldsam brottning med resultatt att irländaren kastades till golvet., Den svenske polismannen vred så revolvern ur hans hand och sköt honom död på stället. När de andra två förnam sin ledares öde togo de till flykten men grepos samma dag.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/13.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free