- Project Runeberg -  Sista resan /
XVI

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XVI

Jag satt en kväll hos min son och sonhustru i Chicago och lyssnade till musik och sång från deras radio. Min son reste sig plötsligt och yttrade, i det han gick bort till apparaten: Få se, om vi inte kunna bjuda pappa litet musik och sång från Zion City. " Zion City ! " Jag blev med ens högeligen intresserad. Allt vad jag hört och läst om den på sin tid så ryktbare d:r Dowie trädde så levande inför min inre syn.

Zion City var ju hans skapelse, ett försök till upprättande av en Guds stad. Jag hade ej förut erinrat, att denna märkliga stad fanns strax utanför Chicago.

Min son hade ej misstagit sig. Det pågick gudstjänst i jättetabernaklet i Z. C.. och från apparaten utgick just nu sången: "Närmare Gud till dig, Närmare dig." Den sjöngs med en hjärtegripande innerlighet och med en styrka, som lät mig gissa de sjungandes antal till flera tusen.

Då sången tystnat, var mitt beslut fattat: Jag skulle se d:r Dowies stad -- staden där inga sjukdomar, inga krämpor finnas, emedan Gud. där botar från varje plåga. Inga nöjeslokaler och inga syndens nästen av något slag få finnas. Tobaksrökning tillåtes ej ens på gatorna. Inga tvister, ingen tvedräkt - allt är frid i Zions stad.

Ja, detta var vad man sagt mig om detta underbara samhälle. Min önskan att snarast möjligt få komma dit yppade jag för min gamle vän, redaktören Erik Sjöstrand, den tjänstvilligaste människa som finnes i Chicago. Han kunde redan någon dag senare meddela, att han träffat överenskommelse med en av sina vänner, Mr. N. S. Miller, som lovat taga oss i sin automobil till den "Heliga Staden," och som lämplig dag föreslogs själva påskdagen. Det var rätt tidigt på morgonen vi styrde ut från Chicago, blodsdådens stad, med den heliga stillhetens, kärlekens och fridens stad som mål.

Färden tog oss cirka tvenne timmar. Första anblicken av den ryktbara lilla staden erbjöd intet märkligt. Då man förlagt den ett gott stycke från järnvägen, har detta säkerligen skett med avsigt. På de vägar som leda in till samhället, har man tydligen icke nedlagt någon omsorg. De voro lindrigast sagt misserabla. Då jag, vid det vi närmade oss Zion, gjorde denna anmärkning, svarade mig pastor Sjöstrand, att man i denna säregna stad icke önskade sig någon främlingsström och företog sig därför ingenting, som kunde underlätta en sådan. Här är ingen plats för en njutningssökande allmänhet. Här bjuder man vila och ro för tröttad ande, hälsa och krafter för nedbrutna kroppar. Och där hoppet om kroppslig, själslig och andlig välfärd vinkar, där beträder man med glädje över de besvärligaste vägar. Ja, så ser man saken och så resonerar man i Zion City.

Vid framkomsten till stadsgränsen blev jag uppmärksam på något, som jag önskar att det gått mig förbi. Där fanns nämligen en stor anslagstavla uppsatt, och på den lästes: "Den enda verkligt kristna stad i världen." Aj, aj! den amerikanska benägenheten för reklam hade sålunda inte förnekat sig ens här. Upptäckten verkade inte så litet störande på min känsla. Men jag hade nu en gång beslutit att så långt möjligt neutralisera min känsla inför allt, varmed jag kom i beröring i d:r Dowies stad denna påskdag. Och jag fann ej heller detta svårt i fortsättningen. Detta är för övrigt en vana, som jag förvärvar mig i allt högre grad, ju äldre jag blir. Och jag är lycklig i den vanan, vanan att, då jag kommer till ett folk, vars religiösa åskådning är en annan än min och tar del i dess gudstjänstfirande söka föreställa mig, att de äro ärliga och handla på grunder, som haft gällande kraft för dem. Kan jag ej förmå mig därtill, bör jag helst vara därifrån. Om jag efter allt finner, att de i ett och annat stycke fara vill och jag har lust att i samma stycken bemöta dem, ja, då gör jag detta med större saklighet och hänsynsfullhet sedan jag lärt känna dem som ärliga i sina strävanden.

Det fanns en tid -- jag bekänner det öppet -- då jag hade svårt att utanför mitt eget samfund finna ett gudtjänstfirande, värd en djupare aktning och ett innerligare förtroende. Jag tyckte mig finna att åt baptisterna var anförtrodd den obeskrivligt viktiga kallelsen att rättfärdiga apostolisk hävd ifråga om kristligt församlingsliv. Min hänförelse för folket med denna uppgift kände inga gränser. Dess historia var mig ständigt en källa till uppbyggelse och beundran, så långt den rörde sig om folket, som i trohet blev vid sin uppgift utan annat mål än det att Kristus måtte vara förhärligad genom dem. Men så, blevo vi kyrkosamfundet i raden av andra sådana och befinna oss med de andra i tävlan om folkgunsten och i denna tävlan har det gällt att justera framträdandes år efter år, och ingen av oss baptister, som noggrant följt utvecklingen, säger numera att "vi äro de enda, som ha rätt." Som en reaktion mot en förvärldsligad kristenhet framträdde vi på sin tid, men äro i detta nu en del av samma förvärldsligade kristenhet. Om vi kunna glädja oss åt här och där framspringande kraftiga livsrörelser, så är det ingenting annat än vad man gläder sig åt inom alla kristna samfund. Gud vare lov! Han hör sina inom alla läger spridda bedjande barn.

Såsom vi baptister en gång trädde fram för återställelse av förbisedda och förgätna sanningar, så måste vi nu utan några egentliga skäl till förvåning se andra träda fram för vad de se vara förbisedda och förgätna Guds bud. Om det di tycktes oss att de visa en särskild egen art, ja till och med fanatism, så ha vi vår anledning att ta även detta med ro. Vi kunna ju erinra oss huru vi själva blevo betraktade och bedömda vid vårt första framträdande i gamla Sverige.

Då vi väl voro inne på stadens gator, var det genast klart för oss, att det lilla samhället var något för sig särskilt. Det låg ett fridfullt lugn över allt. Några annonstavlor med tillkännagivanden i skrikande färger i allehanda nöjen och förströelser funnos ingenstädes. Nöjen och förströelser av det slag man med dessa ord vanligen avser, tillåtas ej inom stadens område. Lika litet får tobaksbruk där förekomma. En främling, som obekant med stadens lagar skulle råka tända sin cigarr eller sin pipa skulle av stadsvakten genast bli tillhållen att genast upphöra med rökningen.

Jag och mina färdkamrater inträffade just vid tid för stadens förmiddagsgudstjänst i det väldiga tabernaklet. I Zion City gå alla i kyrkan på Herrens dag. D. v. s. endast oövervinneliga hinder få gälla som skäl för frånvaro. Tabernaklet, som man kallar samlingslokalen, är mycket enkel. Man har här tänkt på ingenting annat än att ge trygghet, tillräckligt och bekvämt rum åt alla, som här vilja mötas för att lovsjunga Gud. Lokalen syntes mig erbjuda sittplatser för väl tre tusen personer. Vid vår ankomst höll den just på att fyllas av de tillströmmande skarorna. En stab av ordningsmän hade fullt upp att göra. Lugnare och med större precision har jag aldrig sett en folkmassa ordnas. Sedan jag blivit föreställd för en av ordningsmannen såsom svensk pastor på besök i landet, gick man genast i författning om att bereda åt mig och mitt sällskap den fördelaktigast möjliga plats. På den terassformade estraden satt redan den stora orkestern, som på klockslaget för mötets början inledde med ett musikstycke, som jag har anledning tro skulle av musikkännare ha bedömts som stående på höjden av konstnärlighet. För övrigt var mötet avsett för bibelstudium i klasser -- söndagsskola om man så vill; men då en sådan för alla åldrar.

Då efter en kort inledningsgudstjänst skaran fördelade sig på den mångfald av smärre lokaler, som funnos inrymda i jättebyggnaden, följde vårt lilla sällskap med in i en sal varest de, som där samlades, alla syntes vara över medelåldern. Så syntes ock den man, apostel kallad, som där fått sig undervisningen anförtrodd. Texten var, såsom man ju väntade en påskdag, berättelsen om Jesu uppståndelse från de döda. Apostelns utläggning var från början till slut strängt bibeltrogen och framställningen saknade ej originalitet.

Då vi åter funno oss samlade i det väldiga, auditoriet, var det ej för att bevittna en för oss tillfällig besökare nog så säregen anordning. Ett femtiotal barn skulle av Zion Citys överhuvud, biskop Voliva, mottaga välsignelsen. De små buros eller leddes upp på estraden av sina föräldrar och mottogos av biskopen, som på sina händer lyfte dem mot höjden under uttalande av några välsignelsens ord. Alla hade vi ju klart för oss det höga föredömet, som här lett till efterföljd. Det fanns väl ej heller en enda i den stora församlingen, som ej fann det hela sympatiskt, huru de än sedan tänkte om det berättigade i ceremonien som sådan. Värdig var den i varje fall, och att föräldrarna trodde och voro lyckliga tycktes oss uppenbart.

Med detta var förmiddagens möte upplöst. Den ordningsman, för vilken jag vid mötets början blivit föreställd som svensk pastor, hade ej glömt detta. Han hade skyndat att uppsöka en av diakonerna i Zion, en svensk med namnet Peterson. Denne presenterade han nu för mig och mitt sällskap och anmodade honom att på allt sätt stå oss till tjänst under uppehållet i staden. Mr. P. visade den uppriktigaste glädje över att få träffa landsmän och med oss tala fäderneslandets språk. Vår överenskommelse blev, sedan vi på stadens hotell intagit vår middag, vi skulle möta svensken utanför restaurangen. Han lovade taga oss hem till sig på kaffe, och vi skulle då få tillfälle att göra honom allehanda frågor rörande den intressanta staden, dess grundläggare och dess förvaltning, m. m.

Inne på restaurangen mötte såsom överallt annorstädes denna, stämning av vila och frid. Ifråga om värdig utsmyckning hade ingenting förgätits. Man är eljes över hela världen så van vid att, där liknande etablisemang upprättas och ges kristlig karaktär och kristliga namn, så menar man, att det är den troende allmänhetens enkla plikt att hålla till godo med arrangemangen sådana de äro "för sakens skull." Och så har det blivit så, att de s. k. kristliga hotellen och restaurangerna ofta äro de mest trevnadslösa man träffat på. Undantag finnas givitvis, och ett av de mest sympatiska fann jag i Zion City. De vilja tydligen, att envar som där inträder ska’ känna sig som i en sant kristlig atmosfär, men därför ha de ej ignorerat kravet på trevnad och behag. Tvärtom. Just för ställets kristliga karaktärs skull ha de velat inrätta allt så tilltalande och smakfullt som möjligt. Och de ha lyckats. Då man gjort sitt inträde i "Zion Home," som hotellet med restaurangen heter, ger man sig gärna ro. Man trives och får en känsla av ljuv hemtrevnad. Så enkelt, så värdigt och på samma gång så utsökt vackert. Icke utan saknad bröto vi upp från denna minnesvärda middagsstund. Vi hade överenskommit med förutnämnde svensken, diakon Peterson om att möta honom utanför Zion Home på bestämt klockslag och ville ej försumma oss. Det hade P. ej heller velat, och därför var han oss i möte, då vi kommo ut på gatan och tog oss till sitt hem, där vi dröjde väl ett par timmar i mycket lärorikt samtal. Fru Peterson är amerikanska men hade tydligen genom sin make lärt känna de svenskes böjelser tillräckligt för att vänta oss med en välförsedd kaffebricka. En sådan anses ju ock spela en väsentlig roll i livliggörandet av ett samtal.

De båda makarna voro utomordentligt hänförda av Zion. Mr. Peterson lyssnade till Alexander Dowie redan 1893, då denne höll sina så uppmärksammade möten inom den vid nämnda år pågående världsutställningens i Chicago område. Mr. P. var då enligt sitt eget vittnesbörd en stor syndare. En dag insjuknade han svårt och hastigt. Sjukdomen utvecklade sig till dess läkare ansågo döden oundviklig. Ja, man räknade så visst med hans bortgång, att förberedande åtgärder för begravningen vidtogos. Hans hustru, som visste om de under av helbrägdagörelse, vilka utförts av d:r Dowie, vände sig i sin nöd till denne. D:r D. kunde ej själv infinna sig hos den sjuke men sände en av sina medarbetare och lovade f. ö. att själv gå i bön för den döende.

Den sände medarbetaren kom och började undervisa den sjuke om frälsningens nödvändighet och möjlighet. Sedan detta lett till att P. omfattat Kristus som sin frälsare lade den besökande sina händer på hans lidande kropp och bad för honom. Smärtorna upphörde omedelbart, inflammationen försvann och Mr. P. vart fullt återställd och har alltsedan dess kunnat glädja sig åt den bästa hälsa. Då. d:r Dowie sedermera 1891 i februari grundade sitt Zion av fem hundra chartermedlemmar, var P. en av dessa och insattes två år senare som diakon i den av d:r D. upprättade församlingen. I den vid början av det nya århundradet grundade staden Zion blev diakon P. en av de första innebyggarna. Han har sålunda sett staden utvecklas till vad den är i dag. Staden, som torde räkna omkring fyra tusen innevånare och styres efter egendomsgemenskapens grunder, är i fråga om kommersiella och intellektuella resurser fullt jämförlig med vilket modernt samhälle som helst.

I samtal med vår värd fingo vi veta åtskilligt rörande Zion och dess ledning, som vi omöjligt kunde finna vara överensstämmande med den heliga skrift. Detta sade vi honom rent ut och våra meningar bröto sig stundom ganska skarpt mot varandra utan att det dock en enda gång övergick till hetta. Vår värd talade för sin sak med övertygelsevärma.

Då jag hade att vara i Chicago på kvällen i och för en predikan, voro vi nödsakade att bryta upp och säga farväl till vårt vänliga värdfolk. Då vår auto alltså satts igång, och jag hade tillfälle att kasta en sista blick på de nätta husraderna i denna fridfulla stad, kände jag mig ha ett nytt minne för livet, ett ljust och angenämt med. På en "kristen stad" trodde jag lika litet nu som förut. Att det skulle ha ingått i Mästarens uppdrag att upprätta kristna samhällen har jag aldrig förstått. Försök i denna riktning ha väl gjorts tusen gånger under kyrkohistoriens lopp, men de ha ingen gång visat sig bestående. Slutligen må jag säga det, att diakon Peterson icke är den ende svensken i Zion City. Vi ha flera våra landsmän där, och detta har alls icke förvånat mig. I detta land finnes en mångfald religionsriktningar var och en med sin större eller mindre egenart. Men vi ska’ inte finna en av dem, där inte svenskar äro med, för så vitt de funnits till hands. Man kan undra om det på hela jorden finnes ett folk, som är lättare vunnet för religiösa egenarter än svenskarna. Man må förklara detta huru som helst; man må kalla det brist på omdöme, om man så vill. Själv har jag svårt att frigöra mig från den föreställningen, att det kan vara en hos stora kategorier av vårt folk ännu kvarlevande trånad efter sanning, som leder många att i det sista nya på det andliga området se en riktlinje fram till sanningen.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free