- Project Runeberg -  Sista resan /
XVII

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XVII

Medan vi äro inne på talet om religiösa egenarter kan jag ej avstå från tillfället att ta’ läsaren med till ännu en plats i Illinois, varest vi ha tillfälle till iakttagelser på området, vilka för oss svenskar böra vara långt intressantare än de, som erbjudas i Zion City. Jag avser Bishop Hill, platsen dit den ryktbare Erik Janson, bördig från biskopskullen i Uppland, vid mitten av förra århundradet förde sina trogna beundrare, så gott som uteslutande hälsingar. Envar med 1800-talets starkt skiftande religiösa rörelsen aldrig så litet förtrogen vet något om Erik Janson. Att han var en fanatiker i sitt slag, är alldeles säkert. Allbekant är hans uppfattning att Guds barn icke borde läsa någon annan bok än bibeln. Denna uppfattning var han ock i stånd att bibringa sina anhängare därhän, att man flerstädes anordnade sammankomster ute i det fria, varvid massor av böcker brändes. Det var ju ej tänkbart annat än att ett så radikalt handlingssätt skulle väcka stort uppseende och ge anledning till bitter förföljelse mot Erik Janson och hans folk. Det var företrädesvis uppe i Hälsingland i Norrala socken som J. bedrev sin verksamhet och vann sina flesta bekännare. Janson beslöt sig slutligen för att uppsöka någon lugnare vrå av världen, dit han kunde draga de trogna efter sig för att sedan med dem dyrka sin Gud efter eget hjärtas krav. Någon dag i jan. år 1846 inskeppade han sig sålunda på ett fartyg för överfart till Amerika. Kommen hit över, arbetade han energiskt på förberedelserna för trosfrändernas överflyttning hit, och samma år på hösten kunde den första kontinenten ge sig av. Andra skaror följde efter hand. Resorna företogs i oftast mycket bristfälliga segelfartyg och de lidanden, dessa pilgrimer måtte haft att genomgå, äro helt enkelt obeskrivliga. Ett av fartygen förgicks med sina passagerare och nådde sålunda aldrig bestämmelseorten. För dem som uthärdade atlanterfärdens vedermödor och äntligen landade i New York väntade nya och obeskrivliga lidanden. I sitt sökande efter en lämplig ort för jansoniterna att slutligen slå sig ned och bilda koloni stannade lärofadern till sist för ett område i Illinois cirka 150 eng. mil från Chicago. Från New York betydde det en sträcka av 1,150 eng. mil och denna oerhörda väglängd hade de landsflyktige att färdas på mestadels obanade vägar. Många av männen gingo hela vägen till fots.

Väl framme vid Bishop Hill, som platsen kallades efter Erik Jansons hemsocken biskopskulla, hade ingalunda hemsökelserna nått en ände. Detta säger sig för övrigt självt, då man besinnar att det uppsökta området var idel vildmark utan tillstymmelse till bostäder. Huru denna vildmark kom att blomstra för norrländsk odlarflit och huru här växte upp ett samhälle, varifrån många ansedda och dugande amerikanska medborgare utgått -- ja därom förtäljer Bishop Hills sannsaga för en beundrande eftervärld. Det var en dag i maj 1925, som jag efter ankomst till Galesburg fick av pastorn i därvarande svenska baptistförsamling, Rev. Ward, veta, att Bishop Hill fanns där i närheten Pastor Ward erbjöd sig också att ta’ mig ditut i sin automobil. Ingenting hade, då för tillfället kunnat mer intressera, och redan nästa dag sattes planen i verklighet. Färden tog oss ej synnerlig lång tid. Angenäm var den ock i hög grad där den förde oss fram över de i vårens grönska nu som bäst prunkande fälten. Mitt intresse drog mig dock främst mot resans mål. Jag ville se samhället, upprest av söner och döttrar av Hälsingland. Att Bishop Hill i första hand är berättelsen om religiös anarkism, det visste jag men tänkte ej särskilt på nu. Vi togo omsider av från allmänna stora landsvägen, och sedan bar det hän över höjder och dalar, alldeles som i Hälsingland, till dess vi utan föregående tecken funno oss alldeles inpå den lilla byn. I det hela visade sig samhället tämligen så likt andra i detta land av ungefär stamma storlek. Vi höll med vår bil i stadens center och började därefter vår rekognisceringstur till fots genom byn. Vi funno snart ut att dessa som nu mera plöja, beså, och skörda på fälten omkring Bishop Hill äro icke enbart ättlingar av den ursprungliga kolonien. Den egentliga Erik Jansonismen är länge sedan utdöd och hyllas ej av någon. Som ett minne kvarstår den likväl både i Sverige och i Amerika och skall framför allt i Amerika kvarstå länge, länge. Ättlingarna av de första kolonisterna äro många och finnas spridda över hela landet. Hit till Bishop Hill samlas de en gång varje höst för att fira minnet, icke av den religiösa fanatismen men väl av ett prov på uthållighet i lidandet, på idoghet och kraft så pass enastående, att det måste framkalla erkännande även på håll, där den religiösa impulsen eljes aktas för intet.

Sedan vi besett den stora tegelbyggnad, kolonisterna läto uppföra åt sig till bostäder, och det av tegel, som de själva slagit, sökte vi oss till den gamla kyrkan, den de skyndsammast möjligt läto uppföra åt sig, och där de sedan dagligen samlades till gudstjänst. Byggnaden är av trä och röjer med sitt yttre på, intet sätt sin karaktär av gudstjänstlokal. Hörsalen är förlagd till andra våningen och även här voro anordningarna synnerligen primitiva. På predikstolen låg ännu kvar den gamla bibeln, varur Erik Janson föreläste vid de dagliga sammankomsterna. Icke utan vördnad gick jag fram och rörde vid de nötta bladen.

Från kyrkan drogo vi ut till begravningsplatsen, där de allra flesta av de landsflyktige vila till uppståndelsen. Vi dröjde här länge vid studiet av vårdarnas inskriptioner. Knapphändiga, som sådana alltid måste bli, voro de även här. Men vi kunde här läsa rätt mycket mellan raderna. På en sten meddelades att hälsingesonen, som slumrade därunder lämnade sin hemsocken på viss dag i september och anlände hit till Bishop Hill samma dato året därpå. Hela vägen utom färden över havet hade tillryggalagts till fots.

Givetvis önskade vi i främsta rummet se Erik Jansons, hövdingens, egen grav. Den gamle dödgrävaren, som händelsevis uppehöll sig bland grifterna, visade oss dit. Lärofaderns gravvård var enkel som de övrigas och utmärkte sig på intet sätt framför dem.

Erik Janson, var så länge han levde, Bishop Hills högste styresman och koloniens andlige ledare. För dessa uppgifter måtte han ha haft högst betydande förutsättningar. Men Erik Jansonismen var icke desto mindre i sig själv fröet till undergång. I likhet med så många andra religiösa svärmare ville han lokalisera frälsningsmöjligheterna till det av honom utstakade området. Inom Bishop Hill fanns hoppet om evig salighet, icke utanför dess gränser. Att lämna detta Zion var det samma som att gå till helvetet. Detta var den dyrkade lärofaderns öppna förkunnelse och på den skulle han stupa.

Till Bishop Hill kom en dag en svensk, John Roth, och begärde att få sluta sig till kolonien. Detta villfors, och allt tycktes arta sig gott och väl med den nye medlemmen. I sinom tid skulle det dock visa sig att man här hade att göra med ulven i fårakläder. Roth förälskade sig i en av de yngre kvinnliga kolonisterna och blev med henne förenad i äktenskap. Så snart han fått det därhän, ville han med sin maka draga, sina färde bort från Bishop Hill. Detta tillät på inga villkor Erik Janson. Från fjärran fosterjord hade han fört de trogna hit och därmed var ansvaret för deras eviga salighet hans. Det kom till bittra uppträden, rörande denna sak. En gång lyckades det Roth att med hjälp av några utomstående föra sin maka ut ur samhället och trodde sig väl då rätt säker på sin sak. Men en tropp handfasta karlar bland kolonisterna, satte efter sällskapet, befriade under våldsamt handgemäng den unga frun och återförde henne till församlingen i B. H. och därmed såsom de själva uppriktigt trodde till möjligheten av evig frälsning. För sin personliga del torde kvinnan ha slitits mellan plikten mot maken och solidariteten med pilgrimerna. Den omständigheten, att hon var en anförvant till Erik Janson själv, torde helt visst i någon mån ha bidragit till de skarpa slitningarna.

Efter detta gick den i sin rätt kränkte maken med saken inför domstol. Förhandlingarna upptogos i en grannstad. Erik Janson var den personliga anklagaren och hade infunnit sig. Ärendet hade handlagts vid en första session och vederbörande hade tagit en stunds rast. Svaranden uppehöll sig därunder i väntrum, där han stod tillfälligtvis och såg ut genom ett fönster. Han hörde steg bakom sig och vände sig om för att därmed stå öga mot öga mot käranden Roth. Huru denne tyckt att förhandlingarna synts vilja avlöpa, är ej gott att säga. Faktiskt är, att han funnit för gott att göra ett hastigt slut på dem. Han höll revolvern riktad mot sin vederdeloman och innan denne hunnit företaga det minsta till sin räddning, hade skottet brunnit av och Bishop Hills varmt älskade och bittert hatade hövding föll död till golvet. Detta skedde en dag i september 1850. Man har sålunda nyligen upplevat 75-års minnet av det blodiga skådespelet.

I sanning ett tragiskt slut på den religiösa svärmarens äventyrsfyllda levnad. En amerikan som tecknat Bishop Hills historia har kallat Erik Janson "den store lärofadern." Vi, Jansons egna landsmän, veta icke av någon sådan storhet hos Bishop Hills grundläggare. Men har man något av intresse till övers för en ärlig övertygelse och för mannen som lider och dör för en sådan - och än mer, finner man något avsevärt i att se, huru under en enda mans ledning ödemark röjts upp och förvandlats till fruktbar mark kring ett lyckligt samhälle - ja, då är det ingenting som hindrar, att man blottar sitt huvud inför den enkla griften å Bishop Hills kyrkogård.

Så gjorde åtminstone jag.


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/17.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free