- Project Runeberg -  Sista resan /
XIX

(1926) Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XIX

Man berättade mig att borgmästaren i St. Paul var en svensk, och att guvernören var en norrman. Jag fick en oemotståndlig lust att se dem båda. Jag lät så en dag en av mina vänner ringa upp den förstnämnde med anhållan om tillfälle till besök. Vad som väckt mitt synnerliga intresse för stadens styresman var bland annat det, att han nyss förut med kraft opponerat sig mot det sätt varpå stadens tidningspress handhade sitt ansvarsfulla värv. Den obestridliga makt tidningarna ha till sitt förfogande ansåg han här missbrukad. Han ville se presen inriktad på den allmänna moralens lyftning till ett högre plan. Konflikten mellan den unge borgmästaren och stadens press ledde därtill, att ett av de ledande bladen erbjöd stadens chef att själv stå för redigeringen av ett av numren och göra detta precis sådant, som han ville ha det och som han ansåg att en tidning borde se ut. Svensken grep utan, tvekan tillfället och kort därpå kunde St. Pauls-borna övertyga sig om , huru en stor ansvarig tidning borde skötas enligt den populäre borgmästares mening. Jag läste själv det uppseendeväckande tidningsnumret och fann det vara ett fint prov på fin journalistisk smak. Att samma tidning skulle komma att slå in på den sålunda anvisade vägen trodde, förstås, inte jag för ett ögonblick. Om borgmästare Nelson trodde det, vet jag inte. Men gjorde han det, då är hans kännedom om den allmänna tidningsmoralen i detta land mycket mindre än hans förmåga att redigera ett tidningsnummer.

Herr Nelson förklarade sig vilja se mig på sitt mottagningsrum klockan nio på morgonen följande dag. Jag infann mig på slaget och så hade han gjort. Jag blev överraskad att finna honom vara en föga mer än trettio års man. Och likväl makt och myndighet över en stad på bortåt tre hundra tusen innevånare. Det förtjänar anmärkas att borgrnästarbefattningen i amerikansk stad icke alldeles motsvaras av samma befattning i en svensk. Medan hemma borgmästaren egentligen är chefen för det juridiska område, som hans stad utgör, är borgmästaren eller mayoren här sin stads verklige styresman. Då han sålunda icke fungerar som domare i rättegångsärenden behöver han ej vara juridiskt bildad. Detta förklarar att i en stad som Rockford, Ill., med dess cirka sjuttio tusen innevånare de nu i flera år bestått sig med en styresman, även han svensk, som är murare till yrket.

Men jag återkommer till mitt besök. Jag hade hoppats få tala svenska med herr borgmästaren, men det "lax" inte. Han sade sig nog ha litet övning i sina fäders språk, men ej nog för att röra sig fritt därpå. Jag förklarade att det var precis det samma med mig i förhållande till engelskan. Min förklaring togs emellertid ej tillgodo, och det blev min sak att "ha det hett."; Jag fann emellertid från första stund, att jag i denne Sveas ättling hade ifråga om sätt att uppträda den fint bildade amerikanen. Och denne är alltid en mycket angenäm uppenbarelse. Gent emot utlänningens försök att tala hans språk har han endast översende och uppmuntran.

Herr Nelson förtäljde mig, att hans föräldrar kommo från Östergötland och att han hade släktingar i Linköpingstrakten. På min fråga om han aldrig reflekterade på att resa över och se fädernas rike -- svarade han, att han ingenting högre önskade och gladde sig i hoppet om, att det en gång skulle bli möjligt. Efter en halv timmas ytterst angenäm sammanvaro fann jag lämligast att bryta upp. Då jag därvid yttrade, att jag nu och vid tillfälle ämnade uppvakta statens guvernör, föreslog mig borgmästaren att fullfölja denna plan med ens. Om jag därtill. samtyckte, ville han i en skrivelse rekommendera mig hos guvernören och för övrigt låta föra mig till Capitoliet i sin egen automobil. Jag bugade och samtyckte. Herr Nelson kallade på sin kvinnliga handsekreterare och dikterade för henne en hänvändelse till guvernör Christianson, som ombads att visa "den svenske pastorn" all behövlig ynnest. Utrustad med detta papper sändes jag i borgmästarens lyxbil upp till, Minnesotas regeringsbyggnad, belägen som jag förut antytt på den dominerande höjd i stadens centrum.

Vid framkomsten steg jag ur bilen och gjorde mig därefter ingen brådska. Jag tänkte i detta nu på en annan guvernör, sannolikt den populäraste, som någon av staterna någonsin haft, svensken John Albert Johnson, Minnesotas högste styresman i ej mindre än tre perioder. Son av en ensamstående änka, tvätterska till yrket, hade Johnson framlevat sina tidigare år i mycken försakelse och strävsamt arbete. Detta hade likväl ej hindrat honom att sätta sig höga mål före och att genom träget kunskapsförvärv göra sig dem värdig. Det är förunderligt vad den mannen hann att förskaffa sig för ett rum i sitt folks hjärta. På Minnesotas historias blad strålar intet med klarare glans än guvernör Johnsons. Framför Capitoliet står vid sidan av den ståtliga uppgången till huvudentrén hans staty. En liknande sockel som den, vilken bär upp guvernören i brons, står mitt emot. Men den står tom och väntar på en like till tvätterskans son. Någon sådan har emellertid ej uppträtt på Minnesotas "tron" och tvivelaktigt är, om han någonsin kommer att ses där. Om ej här döden kommit och sträckt den mest lysande statsmannabana, så skulle -- därom förklara sig många här absolut övertygade -- krigsårens amerikanske president icke ha hetat Wilson utan John Johnson. Det torde ej vara gott att säga om man helst bör söka de djupast liggande orsakerna till hans stora popularitet i hans egenskaper som människa eller som statsman, i hans rika varma hjärta eller i hans skarpa intelligens. Visst är att han både på huvudets och hjärtats vägnar var rikt utrustad. Om hans varma intresse för samhällets mest vanlottade föreligga många och rörande berättelser. En vädjan riktad till honom, var det så ock från den ringaste bland de ringa, lämnades icke obeaktad. Ett av de vackraste exempel härpå, som kommit till min kännedom, måste jag berätta. Det hände sig en morgon just vid den tid då de talrika vid statsförvaltningen anställda tjänstemännen anlände till regeringsbyggnaden och genom de väldiga portarna spridde sig till de olika avdelningarna, att där stod en liten tysk gosse. Än till en och än till en annan såg gossen upp och frågade "om det var guvernören. De flesta ägnade den lille ingen som hälst uppmärksamhet, andra hörde hans fråga, skakade på huvudet och fortsatte sin väg. Slutligen kom där en högväxt herre med allvarliga drag. Pilten gick honom genast i möte och framställde samma fråga. Den reslige gentlemannen stannade och frågade:

"Vad kan du vilja guvernören?"

"Bara skaka hand med honom," blev gossens svar.

"Well, jag skall göra dig bekant med guvernören."

Därmed tog han gossen med sig och visade honom först omkring i den stora byggnaden en stund, varefter de följdes åt ut i närliggande affär, där mannen, som var ingen mer och ingen mindre än guvernören själv, köpte en hel del små läckerheten åt den lille tysken. Han talte nu också om, vem han var och promenerade sedan en god stund med gossen utanför capitoliet. Den lille gjorde ingen hemlighet av sina planer att komma sig upp i världen även han, och den store svenskamerikanen berättade i en ton av stor förtrolighet om vad det var han ansåg ha hjälpt honom till den höga plats sen att lyckas i samma grad han nu innehade och önskade gossen att lyckas i samma grad som han. Efter att på, det hjärtligaste ha skakat hand skildes de båda nyvordna vännerna åt. Jag betraktade länge och med vördnad de redliga dragen, sådana man lyckats återge dem i brons. Bland män som spritt glans över svenskheten är John Johnson en av de främsta.

Det var dock för att se en av hans efterträdare, nu som bäst verksam för Nordstjärnestatens välfärd, som jag kommit hit i dag. I själva hallen varigenom man träder in i väntrummet utanför guvernörens mottagningsrum, mötte jag guvernör Christenson. Jag kände genast igen honom efter de fotografier jag sett. Han kom omgiven av några andra herrar. I mig måtte han genast ha sett främlingen, som sökte honom, ty han kom ögonblickligen emot mig med framsträckt hand och hälsade. Jag sade honom, att jag var svensk man på besök här i landet och att jag kommit för att se statens guvernör. Vid denna upplysning svarade han med norrmannens hurtighet på något slags svensk-norska: "Jag är tyvärr upptagen för en stund med ett sammanträde; men du kan gott slå dig ner och göra det så trevligt du kan åt dej. När jag så kommer igen ska’ jag se dej." Det förtroliga tilltalet berörde mig enbart sympatiskt. Det tog drygt en timma, innan han blev ledig från sammanträdet. Jag mötte honom då i en av korridorerna, varvid han än en gång kom mig i möte och yttrade: "Nu har jag bara ett ord med ett par herrar här, och sen ska’ jag se dej."


Project Runeberg, Fri Dec 14 20:19:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sistresa/19.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free