Jag var nu på tåget från klockan 12 måndagsnatten till klockan 7 onsdagsmorgon. Två nätter och en dag i själspinande ovisshet om hur det var med pappa. Jag tänkte på dem därhemma i Sverige, som höllo på att bereda sig för pappas hemkomst. Om pappa skulle dö? -- hur skulle jag kunna meddela mamma och barnen? -- vad skulle de känna inför ett dylikt meddelande? Här svartnade det för min själs ögon och jag ville stöna högt. Det höll på att bli oumbärligt. Då vände jag mig till Gud i min nöd, min ande ropade efter ro och vila -- jag blev betydligt lugnare och sökte efter detta att vara stilla i Herren.
Jag vaknade tidigt onsdagsmorgon. Det var ännu mörkt, men i väster
hade himlen klätt sig i några ljusstrimmor, som bebådade den nya
dagen. Snart skulle jag vara framme och därmed också få veta hur det
var med pappa. Natten vek undan för en härlig morgon. I nordväst reste
sig de Klippiga bergen så majestätiskt. Där var Denver -- och far.
