Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - BRANDVÄSENDET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en eller några få kemiska eldsläckningsapparater och pytssprutor.
Medelstora och större stationer återigen, där personaltillgången möjliggör
ett effektivare försvar mot uppkommen eld, äro rikligare utrustade med
brandmateriel. Över ett 20-tal av dessa stationer äro sålunda utrustade
med motorspruta med kapacitet av i regel 300 å 550 1 per minut. Två
stationer äro vardera utrustade med två motorsprutor och två stationer
med ångspruta. övriga stationer av antydd storleksordning äro utrustade
med en eller flera handkraftssprutor med en kapacitet av 90 à 150 l
per minut. Redskapsutrustningen i övrigt är den gängse brukliga.
Brandsprutor äro icke tilldelade stationer, som hava tillgång till vattenledning
med för eldsläckning tillfredsställande vattentryck, vattentillgång och
brandpostutrustning. För stationer, belägna i samhällen med yrkes- eller
borgarbrandkår, har brandskyddsutrustningen reducerats med hänsyn till
att ett snabbt inskridande av samhällets brandkår kan påräknas.
Förstahandshjälp i form av stationära slangledningar, kemiska
eldsläckningsapparater och pytssprutor finnas dock även här. Engångsutgifterna för
kompletterings- och moderniseringsåtgärderna hava uppgått till omkring
826 000 kr., varav omkring 336 000 kr. utgått av för ändamålet av
riksdagen särskilt anvisade kapitalökningsmedel.
På framställning av styrelsen har Kungl. Maj:t den 9 maj 1924
förordnat dels att statens järnvägar skola vara undantagna från
tillämpningen av den i 49 § av brandstadgan av den 15 juni 1923 meddelade
bestämmelsen, att vad i ortens brandordning föreskrives även gäller
beträffande statens byggnader och upplag m. m., dels att, vad angår statens
järnvägar, brandstadgans övriga bestämmelser icke skola gälla i andra
orter än städer, dock att bestämmelserna i 13 kap., innehållande vissa
allmänna föreskrifter i fråga om förfarandet vid eldsvåda, och de
föreskrifter i 14 kap., som avse ansvarspåföljd för överträdelse av
bestämmelserna i 13 kap., skola jämväl i andra orter än städer äga tillämpning
i fråga om statens järnvägar. Till stöd för sin framställning åberopade
styrelsen förefintligheten av ett med hänsyn till vid statens järnvägar
rådande lokala och speciella förhållanden ordnat eget, tidsenligt och
enhetligt — det senare ur besparingssynpunkt eftersträvansvärt —
brandväsende och för dettas handhavande m. m. utgiven brandordning.
Sedan 1913 års brandordning avlösts av en provisorisk år 1924, trädde
den för närvarande gällande i kraft år 1928. Bestämmelserna i denna
hava till närmaste syfte att vara vägledande för organisationen av och
materielutrustningen m. m. för brandväsendet vid, i främsta rummet,
järnvägs- och lokomotivstationer samt huvudverkstäderna. Härutöver
innehåller brandordningen en del mera allmänna bestämmelser i fråga
om aktsamhet med eld, förvaring av lättantändliga ämnen och annat
liknande, utlåning av brandmateriel till utomstående samt föreskrifter för
brandsyn och sotning. Enligt organisationsplanen äro stationer och
verkstäder med hänsyn till storlek m. fl. omständigheter indelade i
brandklasser, fyra till antalet. Baningenjörerna åligga svara för, att statens
järnvägars anläggningar, med undantag av huvudverkstäderna, utrustas med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
