Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Personvagnarnas utveckling efter världskriget
- Tågbelysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med modeller och avbildningar av bromsen. En detalj av
utrustningen visas å bild 439.
I samband med elektrifieringen av linjen Stockholm—Göteborg
anskaffades år 1926 från olika verkstäder 15 stora ångfinkor av helt ny typ,
bild 440, för uppvärmning av de med elektriska lok framförda tågen. De
vid denna tidpunkt befintliga ångfinkorna hade pannor av relativt små
dimensioner och voro byggda som 2-axliga vagnar samt kunde
uppvärma blott ett fåtal vagnar. Det blev nu nödvändigt att utrusta de nya
finkorna för uppvärmning av stora tågsätt. Pannorna utfördes enligt
loktyp med en rostyta av 1,4 och en eldyta av 44,8 kvm samt förseddes med
stora kol- och vattenförråd. Vikten av finkornas utrustning blev
härigenom så hög, att de utrustades med 4 axlar, lagrade i personvagnsboggier
av vanlig typ.
TÅGBELYSNING
I 1906 års minnesskrift redogöres utförligt för den redan år 1881
införda oljegasbelysningen och särskilt för de anordningar för belysning
med s. k. blandgas (15 % acetylen+85 % oljegas), vilka fr. o. m. år 1900
kommo i allmänt bruk vid statens järnvägar.
Under 25-årsperioden 1906—1931 hava åtskilliga förändringar införts
ifråga om vagnarnas belysning, särskilt vad beträffar elektrisk sådan.
Gasbelysning. Användningen av glödstrumpor, som vid statens
järnvägar påbörjades år 1906, visade sig medföra så påtagliga fördelar, att
glödljusbelysningen på ganska kort tid nästan helt utträngde den tidigare
använda belysningen med öppna brännare (»fiskstjärtbrännare»).
Apparaterna voro till en början uteslutande avsedda för gas av lågt tryck. För
att erhålla en bättre injektorverkan i lampornas brännare och samtidigt
öka ljusutbytet konstruerades sedermera lampor för ett betydligt högre
gastryck (»pressgasbelysning»). Lampor av detta system började införas
å en del statens järnvägars vagnar år 1914. Man hade emellertid ett par
år tidigare börjat använda belysning med acetylengas å ett fåtal vagnar.
Då denna gas, i olikhet med oljegasen, framställes av inom landet
tillgängliga materialier (kalciumkarbid och vatten), kom den under
kristiden till stor användning för belysningsändamål. För att — i
gasbesparingssyfte — möjliggöra acetylengasens rätta uppblandning med den för
förbränningen behövliga luftmängden, hade firman »Gasaccumulator»
(»AGA») redan något före kriget infört den efter uppfinnaren benämnda
»Dalén-blandaren», vilken sedermera kommit till stor användning även
för oljegasbelysningen,[1] i detta fall kallad »Dalén-ljus». (Före
uppfinningen av Dalén-blandaren hade lamporna för glödljusbelysningen
konstruerats efter Bunsen-principen, d. v. s. med den oblandade gasen
framströmmande genom en fin öppning in i det med luftintag försedda
blandarröret, där en blandning med den för förbränningen behövliga luften
[1] Den förut nämnda biandgasen har i samband med övergången till glödljusbelysning
ersatts med oblandad oljegas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:47:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sj1931/2/0523.html
