Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ved som lokbränsle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandena på bränslemarknaden skulle komma att utveckla sig, anställa
praktiska prov för att få utrönt, i vilken omfattning det vore möjligt att
övergå till vedeldning i tågtjänst. Det visade sig därvid, att lättare
person-och blandade tåg med måttlig hastighet samt flertalet godståg kunde
framföras med vedeldade lok.
När sedan i början av år 1917 svårigheter uppstodo att i tillräcklig
mängd anskaffa kolbränsle, bestämde järnvägsstyrelsen, att vedeldning i
viss utsträckning skulle införas vid statens järnvägar, till att börja med
å linjerna norr om Krylbo, dels emedan vedtillgången där är rikligast,
dels emedan koltillförseln till de norrländska hamnarna var särskilt
vansklig under kriget. När svårigheterna att erhålla kolbränsle
ytterligare ökades, beslöts i slutet av år 1917, att vedeldning skulle införas
jämväl å linjerna Laxå—Charlottenberg, Örebro—Svartå,
Skövde—Karlsborg och å Svartälvs järnväg.
För att ordna vedanskaffningen inrättades av järnvägsstyrelsen i
början av mars 1917 en särskild organisation med en å styrelsens
maskinbyrå placerad jägmästare som chef samt under denne ett 40-tal ombud
å olika platser i Norrland för att uppgöra avtal om vedleverans till
statens järnvägar. På frivillighetens väg — alltså utan tillämpning av
förfogandelagen — upprättades sålunda genom ombudens förmedling avtal
om leverans av inemot hälften av det beräknade årsbehovet, och tog
avverkningen sin början tidigt på våren 1917. I maj 1917 bestämde
emellertid Kungl. Maj:t, att all vedanskaffning för statens järnvägar skulle
äga rum genom den för ordnandet av hela landets bränslefråga tillsatta
bränslekommissionen. Genom överenskommelse med
bränslekommissionen bestämdes dock, att genom statens järnvägars försorg träffade avtal
fortfarande skulle äga bestånd. Längre fram, då arbetslöner och
vedpriser avsevärt stigit, blevo dock flera vedleverantörer med stöd av
leveranskontraktens force majeure-klausul lösta från sina kontrakt med
statens järnvägar. När det under år 1920 visade sig, att
bränslekommissionen ej kunde i full utsträckning åtaga sig att leverera ved i av
järnvägsstyrelsen begärda kvantiteter, upphandlades en del ved direkt genom
statens järnvägars försorg.
Åtgärden att överflytta vedanskaffningen för statens järnvägars räkning
till bränslekommissionen, varigenom vållades en del
meningsskiljaktigheter mellan järnvägsstyrelsen och kommissionen, var möjligen
teoretiskt försvarbar ur allmän försörjningssynpunkt men medförde mycket
besvär och arbete för statens järnvägar samt en ökning av vedpriserna,
som åtminstone till att börja med var väsentligt större än den ökning,
som behövt uppstå, om den under statens järnvägars regi planlagda och
startade vedanskaffningen fått bestå.
Priserna för genom bränslekommissionen levererad ved överensstämde
i stort sett med av riksvärderingsnämnden fastställda priser, dock med
vissa jämkningar i en del fall.
Beträffande leverans av ved från bränslekommissionen gällde följande
bestämmelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
