Statens järnvägar 1906-1931. Minnesskrift i anledning av de svenska statsbanornas 75-åriga tillvaro / Band 2 - Del 3. Bana och byggnader; Del 4. Maskintjänsten; Del 5. Förrådsväsendet; Del 6. Huvudverkstäderna; Del 7. Elektrifiering och elektrisk drift / 748 (1931) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrifieringen av linjen Stockholm—Göteborg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Överföringsledningar	kr.	16 795 000
Transformatorstationer	»	9 550 000
Kontaktledningar	»	21 245 000
Ändring av svagströmsledningar:
statens järnvägars	»	3 510 000
telegrafverkets	»	5 000 000
Ändring av verkstäder, bangårdar, arbetsledningar m. m.	»	8 900 000
Elektriska lokomotiv, 120 st.	»	40 000 000
Summa	kr.	105 000 000

Ifråga om de härför erforderliga anslagsmedlen påpekade styrelsen uti
sin ovanberörda skrivelse den 27 februari 1920, hurusom för år 1921
beräknades ett kapitalbehov av 13 milj. kr. för ledningsanläggningarna
samt att under vart och ett av de följande fyra åren erfordrades till
ledningsanläggningarna 13 milj. kr. och till elektriska lokomotiv 10 milj. kr.
Emellertid ansåge styrelsen, att anslaget till de elektriska lokomotiven,
tillhopa 40 milj. kr., icke i sin helhet borde påföras elektrifieringskostnaden,
då i mån av elektrifiering ånglokomotiv till beräknat värde av 30 milj. kr.
frigjordes för användning på annat håll, vadan den verkliga merkostnaden
för de elektriska lokomotiven endast uppginge till 10 milj. kr.

Några mera fasta beräkningar beträffande den ekonomiska innebörden
av en elektrifiering av statsbanedel kunde vid denna tidpunkt ej
framläggas, därtill voro konjunkturerna alltför skiftande och för framtiden
ovissa. Som antagligt kolpris angavs vid denna tid 150 kr. per ton.
Strömpriset beräknades uppgå till 3 öre per kilowattimme, och för övriga
kostnader beräknades en ökning i förhållande till 1913 års prisläge av 150
procent som sannolik. Under dessa antaganden skulle för elektrifieringen
av linjen Stockholm—Göteborg utöver 5 procent ränta på nedlagt kapital
erhållas en årlig vinst, motsvarande något över 21 procent på
kapitalutlägget, vilket därför skulle med vinsten kunna amorteras på endast
omkring 4 år.

Genom anlitande av sakkunniga — bland annat sådana verksamma i
England — sökte man bilda sig en uppfattning om det framtida kolpriset.
Resultatet blev därvid, att lägre pris än 50 kr. per ton ansågs osannolikt.
Under antagande av detta kolpris samt av att fördyringen för övriga
kostnader skulle nedgå till 100 procent utöver 1913 års prisläge, skulle enligt
den verkställda utredningen elektrifieringen av linjen
Stockholm—Göteborg lämna omkring 1 procent vinst utöver beräknad 5 procent ränta på
anläggningskapitalet.

Vattenfallsstyrelsen avgav yttrande till Kungl. Maj:t den 9 mars 1920
beträffande möjligheten att skaffa elektrisk energi för elektrifieringen.

Häri anfördes, att Trollhätte kraftverk, som vore utrustat med
maskineri för cirka 102 000 kilowatt (exkl. ett reservaggregat å 9 000 kilowatt),
icke kunde med hänsyn till vattenförhållandena leverera större
kraftbelopp än 72 000 kilowatt året om, under det att återstoden måste
levereras med förbehåll om avbrott i leverans vid lågvatten. Emellertid kunde
genom vissa anordningar den permanenta krafttillgången ökas, nämligen
genom dämning mellan Trollhättan och Vargön i samband med införande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>