- Project Runeberg -  Statens järnvägar 1906-1931. Minnesskrift i anledning av de svenska statsbanornas 75-åriga tillvaro / Band 2 - Del 3. Bana och byggnader; Del 4. Maskintjänsten; Del 5. Förrådsväsendet; Del 6. Huvudverkstäderna; Del 7. Elektrifiering och elektrisk drift /
752

(1931) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrifieringen av linjen Stockholm—Göteborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Vid likströmselektrifiering böra med hänsyn till risken för elektrolys
svagströmskablar ej förläggas i banvallen eller i banans omedelbara närhet.

Som sammanfattning av de erfarenheter, som stå till buds med avseende på
likströmselektrifiering, skulle möjligen kunna räknas med, att svagströmsledningarna i
allmänhet kunna förläggas på 15 m avstånd från banan. Det bör emellertid
betonas, att det med hänsyn till övertonsstörningar sannolikt kan visa sig önskvärt eller
nödvändigt att åtminstone för längre ledningar förutsätta utflyttning till större
avstånd.

Av denna anledning anser kommittén, att det vid den ifrågasatta elektrifieringen
Stockholm—Göteborg, där flera viktiga telegraf- och telefonledningar av betydande
längd fortfarande komma att följa banan (särskilt å sträckan
Stockholm—Katrineholm), är förbundet med alltför stor risk att nöja sig med en genomgående
utflyttning av endast 15 m, varför för dylika ledningar en utflyttning till landsvägsnätet
bör förutses.»

Den andra kommittén, 1920 års järnvägselektrifieringskommitté,
anförde sammanfattningsvis följande:

»Energitillförseln vid elektrifiering av järnvägarna inom södra och mellersta
Sverige bör, oberoende av val av strömart för järnvägsdriften, i regel ske förmedelst
de för den allmänna distributionen avsedda kraftnäten genom omformning, på sätt
ovan i föreliggande betänkande närmare angivits.

Valet mellan högspänd likström och enfasström är i vanliga fall ett val mellan
två med varandra stort sett likvärdiga system. Enligt de verkställda jämförande
kostnadsutredningarna skulle enfassystemet vid svenska banor i ekonomiskt
avseende i allmänhet kunna fullt mäta sig med likströmssystemet, ofta t. o. m. överträffa
det senare, såsom särskilt visats för linjen Stockholm—Göteborg. Då 1920 års
svagströmskommitté ställt i utsikt, att vid enfaselektrifiering förekommande
svagströmsstörningar skola i tillfredsställande omfattning kunna nedbringas med hjälp av
åtgärder, till vilka hänsyn tagits vid de ekonomiska beräkningarna, föreligger ingen
anledning att vid en nu förestående elektrifiering av linjen Stockholm—Göteborg
frångå enfassystemet, beträffande vilket — i motsats mot vad fallet är med de
högspända likströmssystemen — flerårig erfarenhet förefinnes inom landet.»

I underdånigt yttrande den 7 maj 1923 förklarade sig järnvägsstyrelsen
kunna till fullo ansluta sig till de av de båda kommittéerna uttalade
meningarna och framställda förslagen. För sin del funne styrelsen
frågan numera så klarlagd, att styrelsen ansåge sig kunna övergå till frågan,
huruvida, bedömt ur ekonomiska synpunkter, ett omedelbart påbörjande
av det beslutade elektrifieringsarbetet kunde anses önskvärt och riktigt.
Styrelsen erinrade härvid, hurusom tidigare kostnaden för elektrifiering
av linjen Stockholm—Göteborg beräknats till cirka 105 milj. kr., därvid
emellertid 30 milj. kr. ansetts böra avgå för frigjorda ånglokomotiv. Dessa
beräkningar hade emellertid bl. a. baserat sig på ett trafikarbete å linjen
av cirka 6,4 milj. tågkilometer per år, under det att år 1922 depressionens
tryckande inverkan nedpressat trafikarbetet till allenast 3,8 milj.
tågkilometer. Vid omräkning av elektrifieringskostnaderna, där hänsyn togs även
till denna, visserligen helt onormalt reducerade trafikmängd, komme de
att stanna vid 38 milj. kr., fördelade med 17 milj. kr. å
omformarestationer, kontaktledningar m. m., 10 milj. kr. å elektriska lokomotiv, 4,2 milj.
kr. för svagströmskablar m. fl. anordningar för ändring av
svagströmsledningar, tillhörande statens järnvägar, och 6,8 milj. kr. för motsvarande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:47:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sj1931/2/0758.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free