Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - System-, överförings- och störningsfrågorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framdragna, nämligen vid Södertälje, Sköldinge, Hallsberg, Moholm och
Alingsås, hava anordnats omformarestationer, i vilka den tillgängliga
trefasenergien medelst motorgeneratorer omändras till den för bannätet
erforderliga lågperiodiga enfasströmmen med 16 000 volts spänning. För
att underlätta omformningen har periodtalet 16 2/3 valts för
enfasströmmen. Vid denna anordning av överföringssystemet kan med enkla medel
enfasströmmens spänning vid inmatningspunkterna till bannätet hållas
konstant, vilket däremot ej är fallet vid den anordning, som valts för
elektrifieringen Svartön—Riksgränsen. Medelavståndet mellan
inmatningspunkterna till bannätet — omformarestationerna — har därför i
detta fall kunnat uppökas till 94 km, och ett högsta avstånd mellan två
omformarestationer av ej mindre än 128 km har kunnat tillåtas, utan att
särskilda matarledningar erfordrats för kontaktledningarna.
Överföringsanläggningarna för elektrifieringen av malmbanan och
västra stambanan uppvisa alltså betydande skiljaktigheter. I förra fallet
har utförts särskild generatorutrustning i kraftverket, särskilda
överföringsledningar och transformatorstationer samt kontaktledningar. I
senare fallet hava endast utförts omformarestationer förutom erforderliga
kontaktledningar. Skillnaden mellan de båda anläggningarna betingas av
de olika tekniska möjligheter, som förefunnos vid tiden för deras
utförande, särskilt beträffande anordningarna för att undvika störningar i
utefter järnvägarna framdragna svagströmsledningar.
Dessa störningar, vilkas förefintlighet, såsom av det föregående
framgår, utgjort ett framträdande moment i diskussionen om
banelektrifieringen, bestå däri, att spänningar uppkomma på svagströmsledningarna
antingen genom influens av spänningen på kontaktledningarna eller
genom induktion av strömmen i dessa ledningar. Influensstörningarna
undvikas lämpligen genom ändring av svagströmsledningarna till
jordkabelledningar eller genom utflyttning av dessa ledningar från järnvägen
till 200 m eller större avstånd. De kunna också undvikas genom
anordnande av statisk kompensation. Induktionsstörningarna upphävas
lämpligast genom anordnande av kompensation av ett eller anjiat slag.
Förläggning av svagströmsledningarna i jordkablar minskar visserligen i
någon mån den av induktion beroende störningsspänningen men
upphäver den på långt när ej, och, för att utflyttning av ledningarna, särskilt
vid de jordmotståndsförhållanden, som i allmänhet förefinnas i vårt land,
skall lämna fullt tillfredsställande resultat beträffande
induktionsstörningar, måste den ske till flera kilometers avstånd från järnvägen.
Utflyttning av svagströmsledningarna eller dessas förändring till
jordkabelledningar bereder i allmänhet ej större svårighet, och
influensstörningarna äro därför relativt lätta att komma ifrån. Anordnandet av den
erforderliga kompensationen mot induktionsstörningarna har däremot
hittills berett betydliga svårigheter, i all synnerhet som induktionen visat
sig giva upphov till betydligt större störningsspänningar än som från
början kunnat förutses.
Vid malmbanan har man sålunda uppmätt störningsspänningar på de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
