Statens järnvägar 1906-1931. Minnesskrift i anledning av de svenska statsbanornas 75-åriga tillvaro / Band 2 - Del 3. Bana och byggnader; Del 4. Maskintjänsten; Del 5. Förrådsväsendet; Del 6. Huvudverkstäderna; Del 7. Elektrifiering och elektrisk drift / 763 (1931) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - System-, överförings- och störningsfrågorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Försämrar man i detta fall kompensationen, exempelvis genom att
bortkoppla en del sugtransformatorer, så kan störningsspänningen på
kabelledningarna fås att sjunka till omkring 1 volt per 100 ampérekilometer.

622. Principschema, visande anordningen av kontaktledningsnätet med sugtransformatorer och återledning för linjen Stockholm—Göteborg och Malmölinjerna.

En annan olägenhet är, att spåret måste förses med isolerande
skenskarvar, vid vilka sugtransformatorerna inkopplas. Vid dessa
skenskarvar uppkomma i vanliga fall spänningar om maximalt 60 volt — ± 30 volt
till jord — men vid kortslutningar kunna spänningar upp till 500 volt
eller mer där uppstå, vilket kan medföra risk för olycksfall och vålla
en del olägenheter för i banvallen förlagda svagströms- eller signalkablar.
Anslutningen från sugtransformatorn till skenorna kan också genom
yttre åverkan avklippas, varvid relativt höga spänningar i marken
uppkomma, som efter vad erfarenheten visat också kunna hava förödande
inverkan på svagströms- och signalanläggningar. Isoleringen i
skenskarven kan också mycket lätt kortslutas genom rälsspikar eller
förekommande stållinor samt även till följd av skenornas längdutvidgning vid
varm väderlek, varvid isoleringsskiktet mellan skenändarna kan pressas
sönder. I alla dessa fall kortslutes tydligen sugtransformatorn, och dess
kompensationsverkan upphör. En isoleringsskarv i spåret är sålunda ej
lämplig och bör därför om möjligt undvikas.

Vid västra stambanan var övergångsmotståndet mellan skenor och
jord vanligen endast omkring en femtedel av det vid malmbanan
förekommande, och följden därav var, att sugtransformatorer, anordnade
såsom vid malmbanan, i regel ej skulle hava haft erforderlig verkan.
Vidare tillkom, att man vid denna bandel önskade förlägga järnvägens
svagströmsledningar som kabelledningar i banvallen samt att
telegrafverket utefter densamma hade framdragna ett stort antal enkeltrådiga
telegrafledningar för snabbtelegrafering, vilkas ändring till dubbeltrådiga
skulle hava medfört betydande kostnader. För att de skulle kunna
bibehållas enkeltrådiga, måste den totala störningsspänningen nedbringas till
15, högst 20 volt.

År 1920, då elektrifieringen av västra stambanan skulle igångsättas,
framkom också ett nytt krav, nämligen det, att den för
järnvägselektri-fieringen erforderliga elektriska energien skulle uttagas från statens redan
utefter ifrågavarande bandel befintliga trefasnät för allmän
kraftdistribution. Detta hade emellertid varit omöjligt av ekonomiska hänsyn, om
avståndet mellan inmatningspunkterna till bannätet måst såsom dittills
begränsas till 30 à 40 km.

Emellertid hade under åren 1920 till 1923 ett framgångsrikt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>