Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - System-, överförings- och störningsfrågorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forskningsarbete bedrivits vid malmbanan och på en del andra platser, varvid
man kommit till den uppfattningen, att störningsfrågan kunde lösas långt
bättre än dittills ansetts möjligt. En elektrifiering av en privatbana,
Nordmark—Klarälvens järnväg, hade också utförts, där de nya
anordningarna praktiskt kunnat utprovas och lämnat utmärkt resultat. Västra
stambanans elektrifiering kunde därför utföras med betydligt större
avstånd mellan inmatningspunkterna, och det blev därför möjligt att med i
ekonomiskt avseende tillfredsställande resultat uttaga den erforderliga
elektriska energien från det redan befintliga trefasnätet. Avståndet
mellan de inmatningspunkter, som de för ändamålet anordnade
omformarestationerna utgjorde, kom därvid att uppgå till högst 128 km.
Anordningen av det ledningsnät, som möjliggör detta, framgår av
bild 622. Såsom detta diagram utvisar, användes vid denna anordning
av ledningsnätet en isolerad återledning, som är avsedd att tjänstgöra
som kompensationsledning för upphävande av induktionsverkan från
strömmen i kontaktledningen. Den är därför anordnad på
kontaktledningsstolparna på särskilt utprovat sätt och genomgås av en ström, som
praktiskt taget är lika stor som kontaktledningsströmmen. För att ernå
detta måste på vissa avstånd — vanligen varje tredje kilometer — i
kontakt- och återledningen inkopplas på lämpligt sätt utförda
sugtransformatorer och återledningen förbindas med spåret mitt mellan dessa.
Resultatet av dessa anordningar har visat sig synnerligen
tillfredsställande. Vid noggrann injustering av återledningen kan
störningsspänningen för i banvallen förlagd svagströmskabel nedbringas till endast
0,02 volt per 100 ampérekilometer. På järnvägens i banvallen förlagda
kabel förekomma, trots det att noggrann injustering av återledningen ej
utförts — enär den måst anses vara så gott som överflödig — normalt
ej högre störningsspänningar än upp till 10 å 16 volt, och vid svåraste
kortslutningsfall har ej mer än 47 volt total störningsspänning kunnat
uppmätas. Telegrafering på enkelledning i järnvägens kabel med
återledning på vanligt sätt genom jord har därför visat sig möjlig, vilken
omständighet medfört avsevärda fördelar. På telegrafverkets utefter eller
i landsvägarna framdragna ledningar förekommer under normala
förhållanden ej högre störningsspänning än 0,5 volt, och vid svåraste
kortslutningsfall har ej mer än 3,6 volt störningsspänning kunnat uppmätas.
Omformaresystemet erbjuder för järnvägselektrifieringen den fördelen,
att därvid genom lämpligt utförande av omformarnas generatorer
strömstyrkan vid kortslutning å kontaktledningarna kan nedbringas till
relativt ringa värden, vilket medför dels en betydligt minskad risk för
olycksfall och dels att sugtransformatorernas dimensioner kunna bringas inom
lämpliga gränser. De för omformare erforderliga synkronmotorerna
användas med stor fördel även för spänningsreglering i trefasnätet, en
omständighet, som givetvis är mycket värdefull. Den för västra
stambanans elektrifiering använda anordningen av ledningsnätet kan sålunda
betraktas som synnerligen tillfredsställande och väl lämpad för
användning för fortsatt elektrifiering av de svenska statsbanorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
