Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det antages att en impregnerad sliper skall hafva minst dubbelt så lång
varaktighetstid som en oimpregnerad sådan. Då en sliper af sistnämnda
slag i medeltal kan ligga i banan 8 år, kan därför det ekonomiska
resultatet af den här omhandlade slipersimpregneringen vid statens järnvägar
icke nu så kort tid efter densammas, utförande angifvas, utan framtiden
får utvisa huru länge de på här nämndt sätt impregnerade sliprarna kunna
användas. Ur nationalekonomisk synpunkt måste i alla händelser
impreg-nering af de för våra järnvägar till så stort antal erforderliga sliprarna hafva
en stor betydelse, synnerligast om det visar sig att impregneringen kan
komma att ekonomiskt för järnvägarna utföras med inhemskt
impregnerings-medel.
RÄLER MED TILLBEHÖR.
De räler, som hufvudsakligen begagnats å statens järnvägar, höra till det
slag som benämnes foträler, vignole- eller T-räler. Å en del äldre
statsbanor användes dock vid deras anläggning å broarna äfven den Brunelska
eller U-rälen, men räler af detta slag äro sedan lång tid tillbaka öfverallt
utbytta mot foträler, hvadan endast dessa senare här omhandlas. Foträlen
består af foten, som anligger mot sliprarna, hufvudet, å hvilket fordonens
hjul löpa, och lifvet, hvilket förbinder foten och hufvudet med hvarandra.
Statsbanornas räler hafva sålunda, hvad deras form beträffar, varit i
huf-vudsak desamma under de gångna 50 åren, men storleken har dock
utvecklats allt mer och mer, beroende detta på de ständigt ökade
fordringarna på rälens bärförmåga till motsvarighet mot den rullande materielens
större tyngd och den ökade farhastighet, som gifvits åt bantågen.
De först begagnade rälerna kallades »1855 års modell» och hade en vikt
af 30,8 7 kg pr m samt tillverkades i England af järn. Det visade sig
emellertid snart att under trafikeringen betydlig nötning uppstod å räler af
järn, och man sökte därför att använda hårdare material för den del af
rä-len, som är direkt utsatt för slitning, nämligen rälshufvudet. Med anledning
häraf tillkommo de s. k. stålhufvade rälerna. Dessa räler hade en mantel
af stål som omslö.t hufvudet å den i öfrigt af järn utvalsade rälen. Från
de engelska valsverken levererades först stålhufvade räler till statens
järnvägar, men sedermera erhöllos äfven från svenska verk räler af detta slag.
Sålunda tillverkades vid Motala verkstad år 1868 det första inhemska
partiet stålhufvade räler för statsbanorna. Det var emellertid förenadt med
ganska stora svårigheter att vid valsningen erhålla vederbörligt sammanhang
mellan de båda olika materialierna i rälen, och en del leveranser utföllo
därför mindre tillfredsställande. Stålhufvade räler användes dock under loppet
af flera år. Räler af 1855 års modell tillverkades emellertid äfven i sin
helhet af stål.
År 1864 infördes vid statens järnvägar en ny något kraftigare räl. Räler
af denna modell, hvilka hade en vikt af 32,3 5 kg pr meter,
tillverkades af enbart järn eller stål, men äfven stålhufvade räler förekommo af
denna modell. Sedermera antogs en ny rälsmodell år 1873, hvilken helt
obetydligt skilde sig från 1864 års modell. Egentliga ändringen bestod däri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
