- Project Runeberg -  Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning / Del 2. Bana och byggnader /
261

(1906) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det tillverkadt material, med undantag för helvalsade balkar, hvilka till de
dimensioner som erfordras för broar icke ännu kunna erhållas från svenska
valsverk.

Några särskilda bestämmelser rörande materialets beskaffenhet voro
så-vidt kändt är icke utfärdade under de första trettio byggnadsåren. Först
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens cirkulär den 10 maj 1886 lämnades
föreskrifter rörande fordringarna på materialet och de påkänningar, som i
detsamma borde kunna tillåtas. Från nämnda cirkulär anföres därför
följande rörande smidesjärn, stål och gjutjärn.

Påkänning pr ytenhet i konstruktion af smidesjärn (hvartill material
med mindre tjocklek än 6 mm ej finge användas) fick i allmänhet antagas
lika för dragning och sammantryckning samt, under förutsättning att det
använda materialets brottförlängning uppgick till 10—20 procent å 200 mms
proflängd, uppgå till Vs af samma materials minsta brottbelastning för
dragning. Med hänsyn till tänjbarheten borde företräde tillmätas material med
en brottförlängning af 10—15 procent. Material af lägre tänjbarhet än 10
procent fick endast undantagsvis användas och borde i sådant undantagsfall
säkerhetsgraden ökas till 6-faldig. Material af högre tänjbarhet än 20
procent skulle däremot icke till brokonstruktion användas. För godt
brobyggnadsmaterial af smidesjärn kunde den tillåtna påkänningen få uppgå till
700 kg pr kvcm. I helvalsade järnbalkar fick ej större påkänning pr
ytenhet tillåtas än högst 600 kg pr kvcm.

Påkänning pr ytenhet i brokonstruktion af stål (hvartill likaledes
material med mindre tjocklek än 6 mm ej finge användas) fick i allmänhet
antagas lika för dragning och sammantryckning samt, under förutsättning
att det använda materialets brottförlängning utgjorde 10—25 procent å 200
mnis längd, uppgå:

för material med en största brottbelastning för dragning mindre än 5,000
kg pr kvcm till ’/A af brottbelastningen, samt

för material med en minsta brottbelastning för dragning större än 5,000
kg pr kvcm till ’/« af brottbelastningen.

Med hänsyn till tänjbarheten borde företräde tillmätas material med en
brottförlängning af 15—20 procent. Stål af lägre tänjbarhet än 10 procent
eller högre tänjbarhet än 25 procent fick icke användas till brokonstruktion.

För brobyggnadsmaterial af stål ansågs tillåtna påkänningen kunna i
medeltal få uppgå till 900 kg pr kvcm.

För gjutjärn bestämdes att detta material icke fick tagas i anspråk för
dragning. Påkänning pr ytenhet i konstruktionsdel af gjutjärn fick i
allmänhet uppgå till Vio af materialets brottbelastning eller, då denna ej borde
räknas större än 7,000 kg pr kvcm, till 700 kg pr kvcm.

Med den för de olika materialen här angifna tillåtna påkänningen
pr ytenhet skulle förstås den påkänning, som kunde medgifvas i sådan
konstruktionsdel (exempelvis i tvär- och långreglar), hvars vanligen enbart
af egna vikten orsakade numeriskt minsta ansträngning kan anses vara
noll i jämförelse med dess af belastningen plus egna vikten orsakade
numeriskt största ansträngning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:10:32 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sj50/2/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free